torsdag 9 december 2010

ZUMBA!



Jag tror att jag har gått och blivit förälskad. Förälskad i en träningsform, ja det är verkligen sant. Var på mitt livs första zumba-klass igår och SHIIIT så roligt det var! Jag ÄLSKADE det! Jag hade ett stort och fånigt leende tvärs över hela ansiktet under precis hela träningspasset. HELT underbart!

I övrigt har jag inte kommit iväg på så mycket träning än denna veckan, lite dåligt men det är bara att ta nya tag. Jag tar multivitamin nu varje morgon, trots att jag är ganska vintertrött så känns det ändå som om denna dekokt får mig att känna mig starkare och piggare, orkar göra mer. Några ordentliga sockersug har kommit denna veckan, på kvällarna när jag var dödstrött eftersom jag går upp halv sju varje dag. Men jag har inte velat gå och lägga mig för jag vill ha vaken tid med J, hans dygnsrytm är ganska olik min nu för tiden. Och då när jag helst av allt vill sova så skriiiker kroppen efter socker, en snabb fix för att hålla sig vaken. Tyvärr kunde jag inte stå emot en gång utan tryckte i mig fyra rutor vit choklad.

Jag läser just nu boken "Hjärnkoll på vikten". Den handlar om hur uråldriga instinkter gör att lustcentra i hjärnan aktiveras när vi får i oss socker. Det är verkligen som en drog, och ett beroende hos många som måste brytas för att man ska må bra.

Min kropp mår verkligen SKIT av socker i stora mängder. Jag tror inte jag har diabetes, men jag blir yr och mår jättekonstigt när jag äter socker. Så NO MORE! Jag måste ta hand om mig, speciellt som diabetes finns i min nära släkt så måste jag skärpa mig. Men det är i alla fall en bra ursäkt när folk försöker bjuda på en massa godis... Jag kan säga ifrån ordentligt. Det är inte så svårt. Nej är bara en bokstav mer än ja, eller hur?

Until next time
Puss och kram på er
/ Em.

söndag 5 december 2010

Nya tag!



Ny vecka, nya tag. Förra veckan var inte så bra, jag har vart himla lat och oföretagsam faktiskt. Känner mig uppsvälld och inte alls tillfreds med mig själv. Men ny vecka, nya tag som sagt.

Igår var jättemysig engelsk julmiddag hos Mikey, han hade kämpat för maten och det var SÅ gott! Jag utnyttjade en total "fridag" och stoppade i mig vad jag kände för. Det blev kalkon och pigs-in-blankets och mitt livs första trifle till efterrätt. SÅ gott, tack min kära vän!

Sitter nu med en tallrik K-special och tänker på hur jag ska lägga upp träningen denna vecka. Jag hoppas att jag får vara hundvakt lite mer för då blir det långpromenader deluxe. Jag ska nog lyckas hinna med lite core och kanske ett zumba om det finns platser kvar. Styrka med, vill fokusera på armar eftersom jag är ganska trött på att mycket av min övervikt lagt sig på överarmarna, det är INTE snyggt! När jag var mindre drömde jag om att ha armar som Linda Hamilton, när hon gör pullups i fängelset i T2... Haha det kanske är ett lite väl orealistiskt mål. Jag skulle kanske kunna säga istället att jag vill ha armar som jag hade när jag tränade boxning. Det hade inte vart fel! :)

Nya tag, känner mig peppad för den nya veckan.

Ta hand om er darlings!

Puss o kram
/ Em.

torsdag 2 december 2010

Kämpa på!

Jag måste erkänna att de senaste veckorna inte varit så toppen vikt- och träningsmässigt. Efter att både jag och älsklingen dragit på oss influensa med hög feber och hosta/halsont har jag inte kommit igång alls med träningen. Har inte tränat nu på nästan tre veckor, och jag skäms lite för det faktiskt. Jag hade ju så bra intentioner med mitt tränande, men det är bara att ta tag i mig själv igen och kämpa på. Vädret gör väl att jag blir lite extra slö och vill inte vara ute så mycket. Jag har dock gått en hel del promenader, igår med tajts under långbyxorna, tjock tröja, mössa och vantar. Det är en riktig vargavinter vi har fått.

Idag har jag bokat in en zumba-klass, det ska bli roligt att testa. Jag måste verkligen komma igång igen. Upp på hästen, som man brukar säga.

Ha det!

/ Em.

fredag 12 november 2010

Sjukling



Så himla typiskt! Just när jag kommit igång ordentligt med träning och allt så blir jag tok-sjuk med feber, hosta och halsont. Min älskade man hade med sig en present till mig från sin business-resa till Stockholm, man kan inte säga att han inte delar med sig! ;) Stackarn har legat sjuk nu i en vecka och det ville sig väl inte bättre än att jag skulle få samma elaka lilla bacill. Men det bästa är, att jag minskat tre centimeter i midjemått på knappt två veckor! Kan ju ha varit lite hormonsvullnad innan, men lite har jag minskat i alla fall. Dessa core-klasser och envis knegande på gymmet har redan gett lite resultat, och SÅ stolt blev jag av det! Om jag lyckas gå ner minst en storlek i kläder så ska jag köpa mig en riktigt snygg klänning, det har jag lovat mig själv. Som en liten present för att jag varit duktig.

Just nu blir det inte så mycket mer för mig än ligga i soffan, kolla på TV och dricka en massa the och vatten. Det har blivit en och annan chokladbit för "jag tycker så synd om mig själv". Inte alls bra jag vet, men jag tar det denna veckan. Jag har mått så skit så om en bit choklad får mig att må lite bättre, so be it.

Just nu koncentrerar jag mig på att bli frisk, inte något annat. Det tar tillräckligt mycket av min energi. Träningen får vänta.

Until next time
Hugs n´ kisses
/ Em

fredag 5 november 2010

Min vecka i korthet


Äntligen fredag! Tänkte sammanfatta min vecka lite kort, hur det har gått med min önskan att få en fastare, finare kropp;
Var på Core-träning igår, och tränade efter det på gymmet i cirka en timme. Core-klassen var bara en halvtimme men shiiit den tog ordentligt på magmusklerna! Så bra träning, den kommer jag att gå på fler gånger. Jag har sjuk träningsvärk i magen idag men det känns bara bra! Efter träningen bastade jag och duschade länge, det var sååå skönt. Efter det gick jag, Kalle, Anders och Mike på bio och såg "Due Date". Den var riktigt rolig och magmusklerna fick ännu mer träning så mycket som jag skrattade :)

I övrigt har jag vart lite smålat denna veckan, inte tränat så mycket som jag tänkt men det är okej. Har sovit ganska dåligt och känt mig lite hängig, men ändå hunnit med en del. Har vart ute och cyklat en massa varje dag, i tisdags blev det två glas vin och en starköl när jag var på middag hos finaste Anne-lie, men det kunde det vara värt eftersom jag cyklade runt stan i nästan en timme och gjorde en massa ärenden. Tränade både onsdag och torsdag, torsdagens biobesök innebar lite naturgodis, men bara tre bitar choklad, resten torkad frukt och nötter. Det kändes bra efter träningen. Istället för läsk köpte jag en god vitamindryck, jag minns inte vad den heter just nu men det var riktigt gott.

Idag städar och pysslar jag lite här hemma. Joey kommer hem ikväll efter en vecka i Stockholm på jobb. Jag har saknat honom nästan löjligt mycket!

Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker magen har dragit ihop sig redan och känns hårdare och fastare. Jag vet att man kanske inte kan se någon skillnad på bara några veckor men det känns ändå så. Det känns toppen! Känner mig också mycket gladare varenda gång jag tränat, vart ute och cyklat eller gått... Det är SÅ skönt att träna! Alla borde göra det, verkligen!

Tack vänner för alla uppmuntrande kommentarer och tips. Det känns bra att så många läst min blogg och intresserar sig för min kamp för en bättre hälsa. Faktum är att jag bara har en kropp och den skall räcka hela livet. Med stöd och hjälp från mina vänner känns det genast lite lättare. Love you guys! :)

Catch you later!

/ Emmie (soon with abs of steel ;)

tisdag 2 november 2010

From chubbyness to fitness



Så här går det med min plan för att bli i bättre form;
+ Jag har hållt i med träningen, minst två dagar i veckan har fungerat ganska bra den senaste tiden. Jag styrketränar samt går på Flow, Pilates och Yoga. Jag skall testa Bodycombat nästa vecka, plus att jag är sjukt sugen på att börja med Thaiboxning eller Krav Marga, men det blir ett senare projekt.
+ Jag ser framför mig hur jag går ner i vikt, mår bättre och blir piggare.
+ Varje gång jag har tränat ordentligt märker jag hur jag genast blir piggare, gladare och orkar mer över huvud taget. Det är så underbart.

- Att jag just nu är arbetslös gör att jag inte har den regelbundenhet och rutin i mitt liv som jag skulle behöva. Jag sover ibland alldeles för länge, vilket gör att jag blir slö och ännu tröttare.
- Vi har ofta kakor och godsaker hemma, och när jag är hemma och har tråkigt så äter jag. Trots att jag egentligen inte är speciellt sugen så tröstäter jag, och efteråt mår jag skit och vill ge upp. Men det gäller ju att inte ge upp, jag måste tänka att okej, jag borde inte ätit så mycket men det är inte hela världen. Om jag tänker i morgon att jag tillbringar lite extra tid på gymmet så kommer det att jämna ut sig, det är ingen katastrof.

SÅ, min strategi;
1. Tänka på vad jag äter, men inte överdrivet. Om jag är för nitisk så vet jag att jag kommer tröttna. Jag tänker ha en dag i veckan då jag får äta precis vad jag vill, men alla andra dagar måste jag tänka efter innan jag tar den där kakan till kaffet eller den där extra portionen som jag inte egentligen vill ha, utan tar bara för att "jag är så sugen".
2. Väga mig en gång i veckan och anteckna det.
3. Mäta midja, rumpa, lår, byst och armar en gång i månaden. Måtten säger faktiskt mycket mer än vikten, det vet jag. För om jag tränar tillräckligt mycket så kanske inte vikten kommer att ändras lika mycket för fettet omvandlas till muskler. Here´s to hopin! ;)
4. Träna minst 2-3 gånger i veckan, blandat styrka och kondition.
5. Fyra fria dagar per månad då jag kan äta vad jag vill utan att behöva tänka på det.

Vad tror ni? Är det en bra strategi. Tips tricks och synpunkter mottages tacksamt!

Kisses Em

torsdag 9 september 2010

Femina

Idag har jag vart riktigt av, men ändå fått en hel del gjort hur nu det kan komma sig. Har faktiskt inte vart utanför dörren men skrivit en hel del. Bland annat en dikt som jag skulle vilja dela med mig av. Den handlar om att hitta sin identitet som kvinna, hur svårt det kan vara. Hur man vill vara stark och självständig men samtidigt svag och liten ibland, hur man längtar efter kärlek fast man borde klara sig själv.




Kvinna hora skata våp
Smal som en vidja, bred som ett skåp
Utan dig vore jag inget och allt
Trädens frukt och jordens salt

Fruntimmer hustru älskarinna
Dyrka mig, du är min gudinna
Lägg dig ner, var snäll och tyst
Ryt som en tiger men säg inte ett knyst

Var stor var stark var liten och svag
Så svårt att hitta det som är jag
Vill vara allt och ingenting
Vill ha din kärlek, bära din ring

Vill vara bunden och samtidigt fri
Ha all din kärlek, vara ett vi
Vem är jag nu, berätta för mig
Allt jag vill är att älska dig

måndag 23 augusti 2010



Arbetslös men inte menlös

Min första dag som arbetslös... Nej, arbetssökande menar jag. En mycket mycket viktig distinktion. Jag gick och anmälde mig på arbetsförmedlingen som en duktig flicka, fick i stort sett reda på att jag lika gärna kunde gjort allt det jag gjorde där hemifrån på min dator, fyllt i alla uppgifter. Men det var hur som helst skönt att komma ut lite.

Jag har dock bestämt mig för en sak; att inte låta mig nedslås. Jag tänker ägna denna tid (som inte kommer bli lång, för jag tänker jäklar-i-min-lilla-låda få ett nytt jobb snart!) att ta hand om mig själv, försöka känna att jag är lite ledig, att jag har tid att läsa alla de där böckerna som jag inte hunnit läsa, ta hand om mig själv, träna och äta mat som jag mår bra av. Min viktminskning har inte gått så strålande kan jag erkänna. De sista veckorna innan jag blev av med mitt jobb så mådde jag skit, och när jag mår skit så äter jag. Det är som en ond cirkel dessutom, för ju mer socker och fett jag får i mig desto sämre mår jag. Men nu orkar jag ta tag i mig själv igen känner jag, nu har jag lite kraft att sätta emot, att börja träna ordentligt igen. Jag har ju dessutom tid med det.

Så jag tror att allt kommer att bli bra till slut. Jag får bara sätta i lite jävlar-anamma till min dagliga diet.

Puss
/ Em.

lördag 21 augusti 2010

Skapande skrivande - kursbok i litterär gestaltning
Denna eminenta bok lånade jag från biblioteket för ett par dagar sedan. I boken finns ett antal övningar som jag skulle vilja dela med mig av till Er käraste bloggläsare. Synpunkter och tips mottages med största tacksamhet.



Kontraster
Övn. 1 – Beskriv en miljö med människor i. Använd miljön som en kontrast till personernas situation.

Blygrå regntung himmel och hotfulla moln tornade upp sig över hustaken, och på gatan dansade de sista höstlöven i snirklar och krumbukter. Den iskalla vinden smög sig upp över hennes fötter, blåste upp under hennes jacka och fick hennes skinn att knottra sig. Hon rös till och drog mössan tätare omkring öronen. Det var en av de dagar då det inte hjälpte hur många klädesplagg man än tog på sig, kylan sipprade ändå in igenom, in till benen och fick en att längta efter ett långt varmt bad eller en kopp rykande te framför en öppen spis. Dystergrå människogestalter passerade henne, hopkrupna med ansikten rodnande av kyla. Alla var de på väg någonstans, in i trygghet.
På centralstationen var det fullt med folk, alla kurade in sig i busskurer och under halvt sönderblåsta paraply. Den grå himlen fick allt att verka dystert, som en vattnig tuschteckning av en hopplös värld. Hon svepte om sig kappan tätare, log mot gråheten. Hennes leende strålade, hennes ögon lyste, mörkret omkring henne verkade skingras. Hon såg tåget, hörde gnisslet från bromsarna. Hennes hjärta slog allt snabbare som det närmade sig. Hon hade väntat så länge, längtat så mycket. Det hade vart en lång väntan, men hon visste att från denna dag skulle hon inte behöva vara ensam längre. Hon skulle ha någon att dela allt med. Hon såg honom när han gick av på plattformen, hans fantastiska mörkbruna ögon såg in i hennes och hennes hjärta slog dubbla slag av förväntan och glädje. Hon sprang fram emot honom och gav honom en stor kram. Sedan reste hon sig upp och hälsade artigt på kennelägarinnan som tagit sig tid att åka med honom i tåget. Hennes alldeles egen hundvalp, hennes älskade lilla vän. De hade fastnat vid varandra från första ögonkastet, och från och med nu skulle de inte skiljas åt. Det regnade fortfarande, den lilla valpens päls var alldeles fuktig. Hon knäppte upp sin kappa, tog upp honom i famnen och svepte in honom i halsduk och jacka som en liten baby. Hon märkte inte kylan längre. Hon var så fantastiskt lycklig.

onsdag 14 juli 2010

Sakta men säkert



Jag har i min nya viktiver kommit på att bönor och linser är något av det bästa naturen uppfunnit. Det är billigt gott och mättande, samtidigt som det innehåller väldigt lite kalorier och en massa fibrer. Tillsammans med lite sallad, något kött typ tonfisk eller rökt kalkon och lite olivolja och kryddor har jag en perfekt lunch som jag klarar mig på hela dagen. Bra tips till alla som vill äta nyttigare.

Det är inte förrän man gått upp lite i vikt efter att tidigare ha vart ganska normalviktig som man upptäcker hur mycket det påverkar ens allmäntillstånd. Mina knän och min rygg tar verkligen stryk av dessa extra kilon. Dessutom blir jag arg, sur och rentav deprimerad av allt socker som jag tidigare stoppade i mig i tid och otid. Att äta en massa socker är precis så onödigt och skadligt som att halsa i sig en massa rök och nikotin... Inte lika irriterande för omgivningen kanske men ändå precis lika destruktivt för kroppen. Jag har bara denna kroppen och den ska räcka i resten av mitt liv. Jag får ingen andra chans om jag gör mig själv riktigt sjuk.

Ibland äter jag för att trösta mig själv. Som nappen när man var liten är det extra skönt att äta riktigt mycket godis om man haft en jobbig dag eller känner sig lite allmänt nere. Det värsta är ju bara att exakt ingenting alls blir bättre om man stoppar i sig en massa skit. Det påverkar kroppen på så många negativa sätt att du kommer må mycket sämre i längden.

Jag har gett mig in i mitt "projekt" (a k a knubbis no more) hals över huvud, hänger mig totalt åt att läsa kostråd och tänker på hur jag ska må bättre hela tiden. Jag vet att det inte finns några snabba lösningar, ingen "quick fix" hjälper. Det jag behöver är en långsiktig lösning, ett sätt att leva som kommer få mig att bli friskare, piggare och starkare för varje dag som går.

Och jag tror på mig själv. Visst kommer jag att hitta en mängd fallgropar på vägen, men jag vet att det kommer löna sig i längden. Stark, vacker och sund, det ska jag bli!

Puss
/ Emmie

lördag 10 juli 2010

Därför överäter vi - Skönhet & Hälsa - MSN Livsstil

Därför överäter vi - Skönhet & Hälsa - MSN Livsstil

Viktkurvan pekar nedåt, sakta men säkert. Det går så sakta bara, förmodligen för att jag inte kan låta bli alla de där små frestelserna som erbjuds varje dag. Folk som bjuder på kaka på jobbet, älsklingen som köper blåbärspaj för att vi ska mysa lite. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan, det är inte alls så. Jag menar bara att jag måste lära mig att säga nej, eller i alla fall inte tacka ja varje gång.
Jag märker att min kropp börjar ta stryk av min viktuppgång. Knäna gör ont, jag känner mig tung och klumpig och kan inte röra mig så lätt som jag kunde innan. Och ryggen håller på att döda mig ibland så ont har jag. Kroppen tvingas bära en börda som den inte skulle behöva. Men jag kämpar på.

Fördelen är väl att jag ÄLSKAR att träna. Jag skulle kunna träna flera gånger om dagen om jag hade haft tid. Jag tränar i alla fall minst 2-3 gånger i veckan, oftast mer. I morgon söndag blir det yoga, och lite styrketräning. Jag måste träna mer kondition med, men jag gillar verkligen inte att jogga ute eller så. Det får bli afrikansk dans och spinning, det funkar tycker jag.

Så det var min rapport från nuläget. Nu ska jag äta en frukost bestående av fruktsallad, en smörgås och kaffe, kaffet kan jag nog inte vara utan...

Dagen soundtrack; Fear of the dark - Iron Maiden (har ingen aning om varför, men varje dag när jag vaknar har jag en låt på hjärnan som sedan sitter där under återstoden av dagen. Har jag tur är det en ganska bra låt. Har jag otur - som nu i veckan - så är det jingeln från McDonaldsreklamen...)

Puss och kram

/ Em.

lördag 3 juli 2010

Crossroads



Det finns stunder i livet då man känner att man står vid ett vägskäl. Då alla ens val kan visa sig ödesdigra för ens fortsatta framtid vad gäller karriär, familje- och/eller kärleksliv. På något sätt känner jag att jag snart kommer fram till just ett sådant. Av olika skäl kommer jag inte att gå in på det mer just nu, men det är som om de val jag gör den närmsta framtiden kommer att ha stora konsekvenser.

För vem av oss har inte lekt "tänk-om-leken" i vårt eget huvud. Tänk om jag hade flyttat utomlands när jag var yngre, tänk om jag inte gjort slut med min ungdomskärlek, tänk om mina föräldrar aldrig träffats... Det finns mycket att tänka på, och ibland får jag verkligen den där oerhörda känslan av att nu, nu kommer de val jag gör verkligen att påverka min framtid. Jag kan inte annat än hoppas att de kommer att bli bra val. Som den existensialist jag dock till stor del är, så tar jag fullt ansvar för allt som händer. Och innerst inne tror jag verkligen att allt blir bra till slut...

Jag säger som en underbar sångerska en gång sjöng; "Non, je ne regrette rien..."

/ Em.

tisdag 29 juni 2010

Svullo no more



Nu får det ta-mej-f*n vara nog. Myskvällar med pizza, glass och ständigt godisätande har lämnat denna förr så välsvarvade kropp alltmer degig och oformlig, och snart passar INGA av de kläder jag hade för lite mer än ett år sedan. Inspirerad av den helt lysande sidan fettotbantar tänker jag härmed avlägga ett heligt löfte. Jag skall gå ner i vikt innan sommaren är slut. Detta duger inte längre. Jag tror inte någon annan bryr sig, men själv vantrivs jag något alldeles oerhört just nu. Allt skaver och smiter åt överallt, jag kan inte känna mig fin i någonting längre. Det får vara nog.

Gymmet är mitt nya hem, och har så vart länge. Men det räcker inte riktigt till även om jag tränar 3-4 gånger i veckan, om jag sedan går hem och äter kakor, godis och glass varenda dag. Det fungerar inte. Hela jag blir degig, sur och irriterad av allt socker. Jag mår inte bra varken fysiskt eller psykiskt av det. Det borde finnas varningstext på vissa livsmedel så som det finns på tobak. Helt ärligt, det är både beroendeframkallande och gravt skadligt för vår hälsa.

En gång i tiden drömde jag om att utbilda mig till dietist. Eftersom jag inte har mycket till studielån kvar så kanske den drömmen inte riktigt kommer gå i uppfyllelse. Jag kan dock gå ett steg på vägen, och läsa på ordentligt. Följ gärna min kamp i en blogg nära dig.

Mot bättre vetande lägger jag upp en urfånig men förhoppningsvis motiverande bild på mig själv för ett antal kilon sedan. Håll till godo.

/ Soon-to-be-hottie Em

söndag 6 juni 2010

En dag, ett liv



En novell jag skrev för flera år sedan, som bidrag till en tävling med tema kärlek. Hittade den av en slump och tänkte att jag kunde publicera den här och nu.

Kaffet smakade värme och kryddig sötma. Han log och hans vackra ögon glittrade. Hans mjuka händer rörde vid hennes ansikte och med pekfingret smekte han bort en liten gräddig tuss av cappuccinoskum som fastnat på hennes överläpp. In genom fönstret smög sig vårsolen in och lyste upp deras ansikten, deras blickar så inne i varandras, ingenting annat fanns där och då utom de två. De två som varit ifrån varandra så länge, som skilts åt av vad som syntes vara eoner av tid. Nu var han här. Han var inte hennes men hon önskade med en hetta som brände som solen. Hans hjärta tillhörde den som lämnat honom, den som lovat att kanske komma tillbaka en dag.

Redan när hon mötte honom vid stationen då på morgonen visste hon, allt skulle hon ge för hans skull. Det var ju sagt och lovat att hon aldrig någonsin mer skulle tänka så. Hon hade tagit på sig masken av sten, den som skulle hindra att någon kom så nära igen, hindra att någon trampade på alla hennes drömmar. Men när hon såg honom, när hon såg i hans mörkbruna ögon, mjuknade allt som varit av sten, alla murar rasade. Öppen, sårbar, som ett litet barn så hjälplös. Allting tog han, allting gjorde han till sitt. Och han var inte ens hennes.

Han sa att den som lämnat ringt honom dagen innan. Sagt att hon kanske kom hem nästa vecka. Sagt att hon kanske älskade honom, att hon kanske skulle flytta tillbaka och bli hans igen, kanske kanske för alltid. Hon älskade honom för att han väntade, för att han älskade med den intensitet och glöd som han kunde göra. Men ändå, det gjorde ont i henne på ett sätt som inte funnits någonsin innan. Det gjorde ont i hjärta själ och varenda liten cell i henne ville skrika till honom, böna honom om att vara med henne. Skrika till honom om hur mycket hon älskade honom, skrika att hon aldrig skulle lämna honom gråtande, att hon aldrig skulle försvinna ur hans liv, utan finnas där för alltid, bara vara hans. Men om hon gjorde, om hon vågade så skulle han kanske vända om och gå, tillbaka till sitt icke-liv med den som försvann. Kanske-kvinnan var hennes hemliga namn på den andra, hon som var så långt borta. Varenda gång han sa namnet kom det onda som en ilsken het våg upp igenom hennes kropp och omfamnade henne så hon knappt kunde andas. En tvingande gripande känsla. Hon kved och önskade sig bort men var som fastbunden vid hans sida. Minsta rörelse såg hon, minsta skiftning i hans blick, det svagaste leende etsade sig fast inom henne och i hennes hjärta.

Varje saga borde få ett lyckligt slut, men denna saga var för lång. Hon var trött, men här satt hon nu, oförmögen att ens röra sig.

Allt hon ville säga var, jag älskar dig, jag går med dig vart som helst bara du kunde älska mig med. Jag följer dig till världens ände om du ger mig en enda kyss. Men hon började ge upp. Hon ville inte men det fanns ett frö av självbevarelsedrift i henne som dag för dag vattnades med verklighet. Det växte, och nu, nästan på dagen två år efter den första gången de träffades, hade det blivit så stort att det inte längre gick att ignorera.

Hon öppnade sin mun om och om igen, drog in luft och försökte hitta modet att säga det, så enkelt det egentligen var. Ett par små ord ”Du måste välja henne eller mig”. Om svaret blev fel skulle hon drunkna igen. Hon skulle krypa in bakom sin grå starka mur och stanna där bakom i resten av sitt liv. De lämnade cafeet och gick ut i grönska och sprittande ljuvligt doftande luft. Underbar vårsol glittrade som tusen små ädelstenar i asfalten, i vattenpölar på de nya gröna löven i träden. Han smekte hennes hår, lätt som en fågels vinge. Hela hennes kropp existerade på den punkt där hans hand rörde vid henne. Han hade aldrig rört henne mer än så, kramade om henne ibland men aldrig mer. Hon undrade om han såg henne som mer än en bra vän. Kanske var det inte meningen att de skulle bli något mer, någonsin. Ibland tänkte hon att hon nog kunde nöja sig med det, men visste inom sig att hon förmodligen aldrig skulle sluta älska honom. Hon måste säga det, hon var tvungen att tala om hur hon kände, så att han visste, så att han kunde… vad? Vad skulle han göra, han kanske inte ens ville vara hennes vän och då hade hon förlorat honom för alltid.
Ett lyckligt slut var långt förbi. Detta var sista scenen, detta var då solen skulle täckas av smutsigt grå moln och regnskurar följa honom när han gick ifrån henne. Våta droppar blandas med hennes tårar.
De satte sig på en bänk vid floden, där det var som allra vackrast. Det är här det ska ske, tänkte hon. Det är här han ska lämna mig, och i evig tid kommer jag känna smärtan varje gång jag ser denna plats. Hon andades in en gång till, blundade och hoppade.

Innan hon hann säga sitt första ord hörde hon hans röst istället. Han hade tagit hennes händer i sina, de omslöts av värme från hans kropp. Han såg in i hennes blick och han log. Lite generat och blygt, hon tvekade, alldeles förvirrad av hur ovanlig situationen blev. Han hade aldrig sett så blyg ut innan. Hans läppar rörde sig, orden som kom ut var hans men hon trodde att hon drömde. Hon slöt ögonen, öppnade dem igen och såg honom. Hon såg så djupt in i hans ögon att hon såg att det han sa var sant, han hade sagt det.
”Jag har lämnat henne. Hon finns inte i mitt liv längre. Jag älskar dig, och bara dig.”

Hennes kropp skakade, hennes mun blev torr och kinderna hettade. Hans vackra händer smekte hennes kind, han tog tag runt omkring hennes nacke och drog henne intill sig.
Jorden försvann under hennes fötter, hon snurrade i en rymd utan begrepp om tid och rum. Allt som fanns var hans läppar mot hennes, hans händer runtomkring henne. Hon kände sig så trygg, så säker. Som om ingenting annat spelade någon roll bara hon fick vara där med honom.

The Beast within



Tittar på min lilla katt hur han är, så mjuk och liten och gosig liggande i mitt knä. Men så rätt vad det är ser han en fluga som slött förvirrat sig in i vårt lilla hem. Plötsligt förvandlas min lilla älskling, hans klor kommer fram ur de mjuka små tassarna, pupillerna vidgas tills ögonen är helt svart och han är på språng mot sitt byte, som ännu är i lycklig ovetskap om den nalkande faran.

Att se honom så, min lilla ängel som inom sig bär ett rovdjurs kvaliteter, det får mig alltid att tänka. För nog finns det inom oss alla, civiliserade varelser som vi ändå är, fortfarande ett djur som ibland vill komma fram. Vi är skolade och uppfostrade, vi är ondulerade och parfymerade och uppklädda så att inget av djuret skall synas men trots detta dyker det upp ibland när vi minst anar det. När män är i grupp syns det, de visar upp sina bringor och slår sig för bröstet. När kvinnor ser sina barn i fara, då skulle de kunna göra vad som helst för dem utan tanke på lagar och konventioner. Många exempel och det är lika intressant att tänka på varje gång.

Jag ber er också läsa Peter Hoeg´s underbara bok Kvinnan och apan, en roman som på ett underbart, humoristiskt på sina ställen men ändå mycket tänkvärt sätt tar upp skillnaden mellan djuriskhet och civiliserad mänsklighet. Läs den och tänk sedan på vad jag sagt. Detta ämne tål att funderas på, och nästa gång du ser en affärsman i slips, eller en underskön dam i pärlhalsband, tänk på att de också, som alla vi andra,faktiskt bara är ett par steg ifrån - ett djur.

/ Emily

måndag 3 maj 2010

Gödselprångel och stinkpinnar


Det är ganska kul att sitta i telefon hela dagarna. Även om inte alla är supertrevliga, så är merparten ett gäng med glimten i ögat, fötterna i myllan och hjärtat på rätta stället. Det är bönder vi pratar om, och de är ett släkte för sig.

Jag har alltid haft svårt för folk som går omkring och ser ned på andra människor, som tror att de är lite bättre än alla andra. Visst finns det olika typer av människor överallt, men bönder är på det stora hela ett trevligt folk. Vissa är inte pratsamma alls, vissa pratar så att man tror öronen ska trilla av. Man riskerar alltid lite med att börja småprata när man egentligen bara skall ta emot en order eller hjälpa någon med ett kundproblem. Det känns som konversationsmotsvarigheten till att ge dem ett finger så käkar de upp ens arm... Eller hur man nu säger. Oavsett vilket, så ger varje dag nya intryck och många, många glada skratt.

En annan sak; jag är SÅ in-i-själen trött på alla rökare! Jag vet att jag rökt ett antal stinkpinnar själv i mina dagar, och jag vet att jag inte borde säga något om det, men jag kan inte hjälpa det. Det är ÄCKLIGT och ONÖDIGT. Suga i sig gifter för att... Ja varför? Jag mår illa när jag är ute och går och en levande skorsten går förbi mig. Vare sig jag vill eller inte så får jag i mig stinkande giftig rök. Och när jag sitter på bussen på morgonen kommer det allt som oftast på någon som precis har rökt. NI LUKTAR APA!!! Jag vet att man inte kan vara superfräsch jämt (gudarna skall veta att jag inte är det ständigt...) men man behöver ju inte utsätta sig för någon som man vet är inte bara äckligt, utan även skadligt för kroppen, får en att åldras i förtid, försämrar konditionen och inte har EN ENDA positiv påverkan på kroppen!
En vän till mig sa en gång att det var rent obegripligt att jag kunde lägga nästan 500 kronor i månaden på mitt gymkort. Visst, det är en stor utgift och det var svårt att ha råd med det när jag var arbetslös speciellt. Men - och här kommer ett men med stort M - jag röker inte, äter sällan dyr mat och dricker inte ens alkohol längre. Sagda vän röker i snitt ett halvt paket om dagen - minst. Ett paket cigg kostar numera vad? Runt 40 kronor säger vi. Omkring 3-4 paket i veckan, och enkel matematik säger helt plötsligt att de 500 kronor jag lägger på att min kropp och min själ ska må bra, inte ens är hälften av vad min vän lägger på sina giftpinnar.
Jag vet att jag låter som en gnällig gammal tant, men jag kan inte hjälpa det. Jag KAN BARA INTE se meningen i att suga i sig gifter, toxiner, tjära och gud vet vad som mer finns i de där små pappersrören. WWW.SLUTA.NU!!!

Over n´ out

/ Emmie

fredag 12 mars 2010

In da ghetto



Gjorde en resa idag, den tog tjugo minuter högst, men den skulle kunnat ta flera timmar och varat i flera mil. Jag åkte ut till Rosengård för en intervju, och jag som aldrig vart i Rosengård innan (verkligen, har bott över 7 år sammanlagt i Lund och Malmö och aldrig satt min fot...) tänkte att det man hört är väl överdrivet. Bussen var från början full av alla möjliga olika människor, men efter några hållplatser så var alla på bussen av förmodat utländsk härkomst. Det kändes så konstigt, jag trodde inte det skulle vara så. Jag hoppade dessutom av vid fel hållplats så jag fick gå ganska långt. Överallt kvinnor med slöja och mörka ringar under ögonen som tittade på mig misstänksamt där jag gick i mina "nu-ska-jag-på-intervju-kläder". Eller kanske var det bara jag som tyckte att de tittade konstigt. Ett gäng med unga invandrarkillar som visslade åt mig när jag gick förbi, jag skrattade lite i smyg åt hur de orkar när klockan bara var strax efter åtta på morgonen.

Gick förbi en skola, det ringde precis ut till rast och en stor skock ungar i blandade åldrar vällde ut på gården. Inte EN ENDA var blond och blåögd. Jag har inte fattat exakt hur segregerat Rosengård är mot resten av Malmö, eller hur liknande "ghetto"-områden stänger ute nya svenskar från världen. Jag som i många år vart aktiv i olika organistationer mot rasism och främlingsfientlighet, jag hade ingen aning om hur det egentligen var. Jag skämdes för att jag blev så förvånad, för att jag inte har förstått hur svårt det egentligen är, när man är utestängd från en gemenskap som jag själv alltid tagit för given.

Jag fick lite samma känsla som jag fick när jag reste runt i Israel/Palestina och såg hur folk där levde i plåtskjul och knappt hade kläder på kroppen. När jag kom hem igen insåg jag hur rent ut sagt jävla bra jag har det. Nu menar jag självklart inte att de som bor i Rosengård bor i plåtskjul. Det jag vill säga är att liknelsen gäller så till vida, att trots att man bor i samma land så bor man inte i samma värld. Inte ens om man bor i samma riktnummerområde är ens förutsättningar lika. Ta mig inte fel nu, Sverige är ett alldeles underbart land som jag är stolt över att tillhöra. Dock finns även här i "landet Lagom" ett oerhört stort utanförskap som vi vanliga svenssons i mångt och mycket har svårt att förstå.

Känslan bara förstärktes när jag kom fram till den gigantiska kontorsbyggnaden där jag skulle på intervju. Säkerhetsanordningarna var mer rigorösa än några jag sett på mycket länge, och från garaget gick en dörr direkt in i byggnaden. Där kom kvinnor och män i dyra skinnjackor och kostymer, trippande in i hissarna. Det var en oerhörd kontrast mot det grå myllret av uppgivna trötta ansikten utanför. Jag tappade nästan andan, jag visste inte att det kunde vara så uppdelat i fattiga och rika, inte i Sverige. Jag har så länge levat i villfarelsen att de klassklyftor vi har i detta land, där de finns är ganska utjämnade, att de inte syns så mycket. Men det jag såg nu var ett amerikanskt ghetto i miniatyr, en amerikansk business-värld i miniatyr, och jag blev lite rädd. Jag tänkte, hur ska vi någonsin få rätt på denna värld om det till och med en kvarts bussfärd från där jag bor fortfarande finns människor som känner att de inte har någon framtid.

Jag funderar mycket på detta. Jag vet inte vad lösningen skulle vara, men jag vet att någonting måste hända. Ställen som Rosengård måste bort, folk måste lära sig att leva tillsammans oavsett vilken kultur, hudfärg, kön eller religion. När jag hittar lösningen lovar jag att säga till!

Kärlek till er alla

/ Eder Em.

torsdag 11 mars 2010

Ord och tankar

Vad jag än gör, vart jag än är så förr eller senare finns det ord och meningar i mitt huvud som jag måste skriva ner med en gång innan de försvinner igen, för det kan ju vara riktigt bra. Idag såg jag en man på stan som gick som om han dansade, som om han hade en egen sång i sitt huvud som bara han hörde, och han dansade gatan fram. Hans steg var lätta, hans huvud högt, hans leende glittrade mitt i den grå mulna tråkiga staden. Jag kunde bara le, och jag tänkte att jag måste skriva något om någon som han.

Härom dagen var jag på sjukhuset för att vara med i en undersökning om hudallergier. Den bestod i att jag fick svara på en massa massa frågor och sedan fick jag två biobiljetter och fick åka hem igen. Jag avskyr verkligen sjukhus, det är något med stämningen och dofterna som får mig att rysa ända in i märgen. När jag kom till sjukhusbyggnaden kände jag mig alldeles kallsvettig redan innan jag skulle gå in. I dörren möter jag en man med gråblek hy som släpar med sig en droppställning ut. Han ställer sig utanför dörren, och med darrande magra händer tänder han en cigg. Skylten på dörren säger "Våning 0 - strål- och cellgiftsbehandling". I smyg ser jag på mannen en sista gång innan jag stiger in i hissen. Jag undrar för mig själv hur sjuk han är, och kan inte låta bli att tänka på min egen mormor som nästan inte kunde sluta röka ens när metastaserna spridit sig från lungorna till benmärgen. Varför gör vi så mot oss själva? Ger man bara upp till slut, orkar man inte kämpa mer?

Jag är på sjukhuset, helt frisk och inte ens ont i en tå. Lite känner jag mig som en inkräktare, en sorts spion från den friska världen. De bleka sjuka människor som sitter i väntrummen ser på mig där jag kommer in som ett yrväder med rufsigt hår och knallrött läppstift. De kanske undrar vad jag gör där, jag som inte ser sjuk ut alls. Eller så bryr de sig förmodligen inte alls. De har nog med sitt eget. Jag tackar högre makter för att jag får vara frisk.

När jag lämnar sjukhuset skingras plötsligt molnen och en strålande sol värmer min panna. Jag är lycklig och frisk.

söndag 7 mars 2010

Never let me down



När jag ser tillbaka på de senaste åren av mitt liv så gör jag det med oerhörd stolhet. Visst har jag gjort en hel del - detta måste jag faktiskt erkänna - rent ut sagt idiotiska saker, jag har haft huvudet under armen fler gånger än jag vill tänka på... Men jag har överlevt. Jag har blivit sparkad och spottad på men jag har rest mig varje gång, med huvudet högt. Allt som hänt, allt som varit har bara givit mig mer självinsikt och en distans till mig själv som jag idag är mer än tacksam för. Jag kan inte riktigt förstå de människor som går runt och ser ner på andra, ofta utan anledning. ALLA människor är värdefulla, var och en på sitt sätt. Det finns ingen som är mindre värd än någon annan.

Om någon beter sig dumt mot mig, om någon säger att de hatar mig så säger jag till dem; det är värst för dig själv. Det är din energi som går åt till att hata, inte min. Det är du som får ont i magen och huvudet av att tänka så mycket på allt du tycker illa om. Jag går därifrån, och nästa dag ler jag igen. Det är inte lätt att komma fram till den punkt där jag befinner mig idag. Det har, bokstavligt talat, krävts både blod, svett och tårar för att jag ska kunna säga till mig själv; "Det är bra, allt är okej. Du är en fin, bra människa, du är speciell och ingen kan någonsin ta det ifrån dig!"

Så många gånger har jag gråtit, otröstlig har jag sträckt mig mot närmsta lediga famn, tagit emot den lilla värme de kunde ge för att nästa dag vara lika ensam igen. Men inte nu längre. Jag vill inte ha medömkan, jag vill ha kärlek, värme och respekt. Det jag gjorde var att jag utnyttjade andra för att jag så länge själv blivit utnyttjad. Jag sårade andra för att jag själv blivit sårad. Jag är ledsen för det jag gjorde, men jag inser att jag måste släppa det.

Det finns inget ont, inget elakt i mig. Det finns otrygghet, det finns rädsla, och det var den rädslan som gjorde att jag inte kunde närma mig en annan människa på många långa år. Nu börjar jag finnas i mig själv igen.

Jag går med huvudet högt, med stolthet och ett leende på mina läppar. Jag kan tacka många runt omkring för hur bra jag mår idag, men främst av allt tackar jag mig själv. Jag har gått igenom ett helvete och klarat mig ur det. Jag är stark, jag är vacker, jag är underbar.

/ Emily - the one and only

fredag 5 mars 2010




Idag sov jag alldeles för länge, jag vill inte ens säga hur dags jag vaknade. När man sover så länge, och dessutom somnar om så är det som om man inte riktigt kan skilja på dröm och vakenhet. Ibland tror jag att det är drömmen som är verkligheten och tvärtom. Jag drömde att jag var gravid och att vi bodde i en liten enrummare i New York. Och att Will Smith bodde några våningar över oss. Han brukade komma ner och hjälpa oss täta fönstren med tidningspapper!



Ibland drömmer jag om min familj, om saker som händer. Då och då är det nästan så verkligt att jag inte kan skilja på mitt riktiga liv och dröm-livet. En gång drömde jag om Emanuel så tydligt att jag var tvungen att ringa honom och fråga om de saker jag drömt var sant eller inte.

Jag mår verkligen verkligen inte bra av att gå hemma utan att ha något speciellt att göra. Vissa dagar är jag så uttråkad och totalt blasé, att jag inte ens orkar ta mig för att göra något. Jag går då runt som en zombie utan mål och mening. Vissa dagar är jag full av energi, men när jag gjort alla de där sakerna som jag tänkt, och gått till posten och handlat mat (eller vad det nu är jag skulle göra just den dagen) och kommer hem igen är det som om luften bara går ur mig ibland.

Jag sitter fast i Limbo-land just nu. Jag kan inte komma igång med mitt företag, för om jag skulle aktivera det får jag ingen a-kassa alls, och eftersom jag inte har något annat jobb att försörja mig på så kommer jag inte få några pengar alls. Jag vet inte om jag får beviljat starta-eget-bidrag än, och innan jag får veta det kan jag varken söka jobb på allvar eller jaga kunder så intensivt som jag skulle vilja. Men jag är som jag alltid är, allting löser sig. Det är bara fruktansvärt jobbigt att inte veta om man kan betala sina räkningar nästa månad eller inte. Sådant tär på ens humör, ordentligt.

Ikväll ska vi i alla fall till en god vän och äta mat. I morgon fyller en annan underbar vän 30 år, då blir det iväg till Helsingborg för stor fest. På Söndag Alice in Wonderland, 3D på bio. Så det finns en hel del att se fram emot. Resten är egentligen bara triviala i-landsproblem.

Over n´ out
/ Emmie

onsdag 3 mars 2010

epic-fail-tax-advice-fail

epic-fail-tax-advice-fail

Joie de Vivre

Mycket längesedan var det jag skrev här, men jag tänkte att jag kanske kunde ta upp det igen. På grund av vissa omständigheter och kommentarer så kunde jag inte publicera det jag ville. Så nu kommer jag i fortsättningen att enbart skriva om saker som betyder något för mig, självklart - men kanske inte vara fullt så personlig.

För oss alla går livet upp och ner. Själv höll jag på att förlora den jag älskar mest av allt för ett tag sedan, enbart för att jag var rädd och dum. Han höll sig kvar, han gav inte upp. För det älskar jag honom mer än jag tror jag någonsin älskat en annan människa. När han ser på mig är det som om jag inte kan dölja någonting, som om vi varit genom helvetet och tillbaka tillsammans. När man har gråtit så mycket, när man har sårat varandra och förlåtit - mycket närmre än så går det nog inte att komma en annan människa.

Allt jag vill just nu är att komma igång och få jobba igen. Tyvärr blev det ingen fortsättning på min praktik, det var varken mitt eller min fantastiska chefs fel (vi är fortfarande vänner, och han är ett stort stöd för mig). Det är så det kan gå ibland, jag lägger ingen skuld på någon. Jag försöker för fullt starta mitt eget företag och jobbar just nu för fullt med att hitta kunder. Det är ett tufft jobb men jag vet vad jag vill och jag tänker minsann inte ge upp i första taget.

Det var allt för mig, för denna gången. Vi ses på den vida vilda webben...

/ Em.