Smalltown blues

Idag har jag städat. Ordentligt.

På något sätt känns det som, att få ordning i sin lägenhet gör att man får en känsla av ordning i sitt liv. En liten känsla av att allting är mer normalt, och ibland kan man verkligen behöva det.

Det som förvånar mig mest vad gäller människor, är hur lätt det är att säga saker. Som att säga till någon att man alltid ska vara vänner, att man alltid ska finnas där för varandra. Och hur fruktansvärt lätt det är för dem att sedan vända en ryggen, radera ut en ur sin värld som om man aldrig ens har träffats innan. De man har låtit komma nära, nära, dem man valt att berätta sina innersta drömmar och tankar för. Att se hur de vänder en ryggen och totalt fryser ut en... Jag önskar inte ens min värsta fiende den känslan.

Nog har jag gjort dumma saker, korkade handlingar som jag ångrar mer än allt. Jag gjorde dem inte av elakhet, utan av desperation, av maktlöshet, av rädsla. Men jag får inte ens chansen att be om förlåtelse. Jag har "the scarlet letter" stämplat mitt i pannan. Som en av dem sa till mig den kvällen "Du har bränt alla dina broar i denna staden, bara så du vet om det. Så om du någonsin behöver hjälp eller söker tröst, så vet du att det finns ingen som kommer finnas där för dig längre."
Hans ord var som en kniv rakt in i mitt hjärta.

Ingenting kunde såra mer, aldrig någonsin. Jag satt där mitt i vimlet på krogen, såg dem alla springa förbi, glada och fulla... Inne i mig kändes det som om någonting gick sönder. Jag tänkte på när jag blev mobbad i högstadiet, när de kastade sten på mig och mina kompisar, men den smärtan var inte ens hälften av.. Inte ens en tiondel av det jag kände i den stunden. Detta var människor som jag haft nära mitt hjärta, som jag delat saker med, som jag litat på. Just nu undrar jag bara hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen. Det känns som om någonting i mig gått sönder... Och jag vet inte hur jag skatligen kunna laga det igen.

Som en bekant sa, att egentligen borde jag skratta år denna patetiska dokusåpa som är livet i en liten stad. Att dessa människor är patetiska, sorgliga, att de inte har bättre saker för sig än prata skit om mig... Nästa vecka är det förmodligen någon annan som är syndabocken, and so it goes on and on...

Jag förstår bara inte. Varför måste de hata för att själva känna sig bättre? Varför måste de hitta någon att trycka ner för att komma upp? Är deras små liv verkligen så sorgliga?
I så fall är det ju rätt... De är patetiska små människor. Om något borde jag kanske tycka synd om dem. Men jag orkar inte. De får leva sina små liv, jag är bättre än så!

Vildvittra

Det finns en inneboende rastlöshet i mig. En känsla av flykt, en känsla som sitter i ryggmärgen, som jag nog aldrig någonsin kan bli av med. Det finns människor som har rötter, som nöjer sig med sin lilla värld... Som lever på samma plats hela sin livstid och aldrig, eller nästan aldrig, längtar bort. Men det gör jag.
Det har aldrig funnits en stund i mitt liv, då jag inte undrat om gräset kanske är grönare, om solens strålar inte är lite mer värmande och gyllengula på andra sidan haven. Om människorna är annorlunda, om det doftar sötare av blommor, om äventyren är stora och mäktiga där borta i landet jag aldrig varit.

Jag tänkte mig ridandes på vilda hästar över karga heder. Jag tänkte mig vilt runtkastad i en liten båt nedför en obarmhärtigt strömmande flod. Jag tänkte mig en månskensnatt på en strand, glittrande hav och underbar sötma i doften från exotiska växter jag inte visste namnet på.

Jag tänkte mig dina ögon i mina, som om vi var ett. Jag tänkte att det skulle vara rätt just där och just då, utan krav på varandra, utan en tanke på morgondagen. Det var så jag tänkte, då när jag drömde om det som komma skulle.

Jag vill inte fastna. Jag har gett upp hoppet om att mina rötter kommer växa sig starkare. Jag kanske bara är en rastlös själ, som inte kommer att lugna ner sig. Jag har haft ett halvt liv på mig att tänka, att söka... Jag är vuxen nu. Kan jag någonsin stilla mig och sätta mig till ro?

Jag vill ha spänning, kickar, extasens höjder innan jag är nöjd. Kan jag glädjas åt små saker är jag lycklig, så har jag sagt. Men ändå längtar mitt hjärta bort, om och om igen. Bort och bort, livrädd för att bli bunden som ett vilt djur i en gyllene bur.

Jag vill ha mer, jag vill ha äventyret. Den enda som kan ge det till mig, är jag själv. När jag är trygg, när jag vet vem jag är, då kan mitt äventyr äntlligen börja.

Men vad är det egentligen jag väntar på? Tänk om äventyret har börjat, och jag bara varit så blind att jag missat det? Det är dags att öppna sina ögon. Det är nu eller aldrig.

Det är så sant...

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.

Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.

Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och >hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade.

'Nu', sa professorn medan skratten klingade ut, 'vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

'Om ni lägger sanden i burken först', fortsatte professorn, 'går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så... Var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.

Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.' En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. 'Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.'

:)