The Confession of an Em

Jag måste erkänna här och nu, att hos mig finnes en del en smula sjuka böjelser. Som till exempel (trumvirvel här…) Jag älskar städdagar! Nej, förstå mig rätt nu, jag älskar inte att städa, riktigt så komplett manisk är jag inte alls. Jag älskar dock känslan när allting är rent och doftar gott. Det är därför jag försöker göra detta minst en gång i veckan, för den där känslan ska återfinna sig allt oftare i mitt lilla krypin. Att sedan dessutom byta sängkläder, krypa ner i en bädd som doftar nytvätt och lakanen är lite sådär kalla som nya lakan är… Åh det är underbart.

Dessutom tycker jag mycket mycket om att storhandla, även om det blir fler små- än storinköp när man bor mitt inne i staden utan bil. Men den där känslan av att fylla sin frys, kyl och skafferi med nyttig god mat, köpa sådant som man tycker om, och utmaningen att kunna få så mycket som möjligt till minsta möjliga pris. Nej, jag är inte så fanatisk så att jag klipper ut rabattkuponger ur reklamblad och sådant, jag försöker mer leta efter erbjudanden när de finns. Det är kanske någon gammal kvarleva från urtiden, att man med åren blir mer för att rusta sig och kunna ha så mycket mat hemma att man skulle kunna klara minst en vecka av vilken naturkatastrof som helst utan att svälta ihjäl. Det är väl bara något som känns bra i den lilla flaga av cro magnon-människa som fortfarande finns kvar i oss i denna IT- och plastålder.

Så ”this is my confession”, kanske inte så oerhört häpnadsväckande… Jag har många sidor, I will be all the colours of the rainbow. Jag tycker om mitt hem, mina vänner och den stabilitet familjen ger mig. Men jag är samtidigt fruktansvärt äventyrlig, och kan med några dagars varsel sticka iväg till andra sidan jordklotet om möjligheten skulle uppenbara sig.

Mitt råd till er alla är; lev så som du mår bra av. Lyssna inte på vad förstå-sig-påare och viktigpettrar säger, det kommer alltid att finnas en massa folk som tycker och tänker en massa om hur just du ska leva ditt liv. Men saken är den; vi har bara ett liv, och om du inte lever det på ett sätt som gör DIG lycklig, så kommer du sitta där när du är nittio år och undra varför du inte gjorde allting annorlunda. Därför säger jag; lev idag! I morgon kan det vara för sent. Ta livet i kragen och skaka om det, spring naken på gatorna, rulla dig i lövhögar, skratta och skrik och var galen.

Lev livet nu. Allt som betyder något är att du är lycklig.

Gnälltant med halsont funnen

Idag ämnar jag gnälla en smula. Jag tycker inte om att göra det, och det är förmodligen ingenting som ni, käraste vänner och annat oknytt, har stort nöje i att läsa. Ibland är det bara någonting som man måste få ur sig. Det är skönt att skita när röven är full, som nån sa någon gång (tror det var Arne Anka, men det har ju mindre betydelse…)

Min första dag på min nya praktikplats igår. Eftersom jag varit ledig ganska mycket nu har jag lyckats vända på mitt dygn ganska ordentligt. Jag är bara inte en morgonpigg människa, och jag kommer förmodligen aldrig att bli det heller. Så att ta sig upp klockan sex på morgonen var en liten utmaning bara det. När jag kom ut i strålande solsken från babyblå himmel var det dock inte alls lika jobbigt längre. Med ett litet leende satte jag mig på bussen, fick träffa min handledare och mina nya arbetskamrater som jag ska ha nu under ett antal månader. Jag hinner inte vara på plats mer än ett par timmar förrän min mobil surrar till i väskan. ”Snälla Emelie kan du jobba i eftermiddag, vi har verkligen kris i receptionen”. Stor suck, men min underbara handledare sa till mig att det var okej, eftersom det var första dagen fick jag gå lite tidigare så att jag hann hem för lite lunch och så innan jobbet.

Stressigt blev det i alla fall kan jag säga. Efter första dagen på ett nytt ställe snurrar alltid en massa saker i ens huvud, och när jag var på plats i receptionen hoppades jag verkligen på en lugn skön kväll. För det mesta när jag har jobbat där har det varit en ganska jämn stilla ström av kunder, vi har haft tid att sitta och snacka, fixa med lite allmänt pyssel och liknande. Men idag hade precis allting bestämt sig för att gå rätt åt helvete.

Det började bra, med en massa barnfamiljer. Var och en hade minst ett dussin ungar var, och alla skulle ha pass. Jag har ingenting emot barn, men helt plötsligt var vår polisstations reception som rena rama Bamseklubben. Ungar överallt, skrikande bråkande snorande ungar. Ungar som verkligen inte ville sitta stilla och snälla i fotostationen. Försök själva att få en ettåring att sitta still, totalt still utan att röra sig i nästan en halv minut. Jag lovar, det kan få några sekunder att kännas som några timmar. Därifrån gick det bara utför. Jag hjälpte en trevlig kvinna som hade tusen anspråk angående sitt pass. Fotot blev inte bra, hon tyckte hon såg för gammal, för sur, för konstig ut. Till slut fick jag nog och sa att hon fick ta det som det blev. Efter att ha konstrat med vart passet skulle skickas och hur hon skulle kunna hämta det, så var vi äntligen klara. Med en mycket ansträngt behärskad röst sa jag till henne: ”Då blir det fyrahundra kronor tack…” Hon såg på mig ”Men vadå, ska man betala nu? Men… Jag har nog glömt min plånbok!”

Hon lovade mig att hon skulle komma tillbaka med en gång med pengar, och jag sparade hennes ansökan så hon skulle slippa göra om den. När klockan blev stängningsdags och hon inte visat sig hos mig, förstod jag att hon inte ens hade brytt sig. Resultatet blev att min kassa inte stämde alls, och detta kommer jag förmodligen få en arg tillsägelse om nästa gång på jobbet…

Precis innan vi skulle stänga kom en tjej fram till min jobbekompis Jessica. Hon berättade att hon åkt från Nybro till Karlskrona, eftersom ingen närmre än så gör provisoriska pass. Hon hade helt plötsligt fått en resa i present, och var tvungen att ha ett pass. Men självklart fungerade inte det heller. Hon fick åka tillbaka utan pass, och jag vet inte vad som kommer hända med det, till slut orkade jag inte bry mig.

När jag till slut fick gå hem, mer än en halvtimme för sent, så var jag så trött så jag nästan grät. Jag ringde älskling och frågade om han ville följa med mig och äta något. Vi gick till vårt stammishak jag baby och min älsklingsbästis Alec… Jag blev på lite bättre humör, men jag kände hur min hals var svullen som om jag svalt en raggsocka, och huvudet bara dunkade. När jag kom hem började jag skaka, och när jag skulle sova hade jag så ont i halsen att jag inte kunde slappna av alls. Klockan tre vaknade jag av att jag svettades och frös, gick upp för att dricka lite vatten och kollade tempen. Den närmade sig 39 grader. Jag nästan grät. Andra dagen på praktiken och jag var tvungen att sjukskriva mig. Jag är SÅ förbannad just nu.

Men det är inte världens undergång, jag vet det. Men jag hade så sett fram emot praktiken, och jag var taggad för att börja träna och allt sådant… Men jag blir nog frisk snart. Jag ska till vårdcentralen i morgon. Nu är min högra halsmandel så svullen att man nästan kan se den på utsidan av min hals. Det är väl sådär roligt.

Men älsklingen var här innan med läsk, glass och senaste Elle Magazine, och det piggade upp mig en hel del. Han är så underbar… Han skämmer bort mig som fan… Jag vill skämma bort honom också, jag ska börja göra det ännu mer.

Ta hand om er och dra inte på er några baciller…

Bye bye babies ;) Nu ska jag kolla vidare på LA Ink!

PUSS

/ Em.

Alkohol

Nog har vi alla haft den någon gång, den där känslan. Känslan av krypande smygande ångest dagen efter en bättre fest. Ångesten som förstärks när man kommer på dumma saker man gjort, saker man inte skulle ha gjort hade man varit nykter. Jag vet att det inte är bra att känna så, det säger jag inte. Men jag tror inte heller att jag är speciellt ensam om känslan. Samtidigt som det finns ångest finns ju även sprittande glädje över hur roligt man hade. Om man hela tiden vill ha kontroll på allt runt omkring sig, skola arbete och socialt liv, så är det ju bara så förtvivlat skönt att släppa den kontrollen då och då. Att bli vild och galen, att kunna med fyllans hjälp släppa lös sina hämningar och bara finnas, skratta och leva. Så länge man inte gör någon illa så är det helt okej.

Tyvärr gör man ibland riktigt dumma saker när alkoholen sätter ens värld i gungning. Och det är där ångesten kommer in, som ett litet svart slemmigt brev på posten. Och det är då man börjar tycka riktigt illa om sig själv. Det är då man sätter sitt mullrande smärtande två-storlekar-för-litet huvud i sina händer och tyst suckar för sig själv ”Jag ska fan aldrig någonsin röra en droppe sprit till i hela mitt liv!”. Känner ni igen er? Jag tror nog ni gör det, de allra flesta. Men likväl, nästa helg är man på det igen, men oförminskad styrka, lika korkad igen.

Jag tänker inte säga att jag aldrig mer ska dricka, som jag gjorde innan. Men jag tänker dock säga, att jag aldrig mer ska dricka så mycket så att jag riskerar att såra dem jag älskar. För om jag någonsin gör det, så kommer jag att sluta dricka totalt, och aldrig mer röra en droppe. För hur roligt man än har, så är det bara inte värt det.

För övrigt ser jag sjukt mycket fram emot att börja min Lia-praktik i morgon. Dessutom ser jag fram emot tjejkväll med ”Hairspray” och mys på onsdag… Och nästa körövning om en vecka.

Missa förresten inte ”Körslaget” som börjar den 29/4 på 4an… Det kan nog bli riktigt skoj att se.

Take care

/ Em.

Mental vårstädning

Vad är detta tänker jag nu... Någon sorts jäkla ”här är ditt liv” (och alla dina gamla synder med)? Flera nätter i rad har jag drömt, vaknat i svinottan med kallsvetten porlande i pannan och pulsen uppe i minst hundraåttio knyck. Som i en dålig teveserie har mina tidigare förhållanden paraderats framför mig, jag har fått känna, prova, granska dem i sömmarna som en hemmafru som letar vårklänning. Varför?

Min teori, högst personlig är att jag håller på med någon sorts vårstädning slash mental sopsortering. Vilka minnen är egentligen värda att spara och vilka skall slängas? Vilka förhållanden är värda att vakna och gråta över mitt i natten och vilka kan jag med en lättnadens suck säga att jag är enbart glad att det är över? Detta tål väl att funderas på.

Kanske är förklaringen till allt detta den stora dagen som närmar sig med allt mer bastanta jättekliv. Den stora tre-nollan, i meterhöga neonsiffror som varningsrött blinkar mot mig med ett löfte om villa, volvo och vovve. Jag får gåshud när polarna pratar topplån och pensionssparande sitter jag fortfarande med mina stora kängor och färgglada hårspännen och känner mig ack så mycket mer som tjugo-någonting än trettio-vuxen och stor.

Jag vill leka i vattenpölar, jag vill hoppa i lövhögar, jag vill göra snöänglar, jag vill leka med badbollar, jag vill ta så stora bitar av livet jag kan och göra dem till det bästa de någonsin kan vara! Jag är rent paniskt rädd för svenssonlivet, trots att jag trodde att det var precis det jag ville ha en gång för vad som inte tycks som alls länge sedan. Jag antar att alla mina värderingar har ändrats en aning den senaste tiden.

Kanske är utrensning en riktigt bra sak just nu. Kanske är det så jag kommer att växa som människa. Men det är ganska så ordentligt läskigt att se sig själv i ögonen. Riktigt jävla otäckt. Men kanske, mina vänner, är det precis det man behöver göra allt som oftast. Kanske är det då man kan se alla de verkliga sanningarna, de som betyder något.