Mental vårstädning

Vad är detta tänker jag nu... Någon sorts jäkla ”här är ditt liv” (och alla dina gamla synder med)? Flera nätter i rad har jag drömt, vaknat i svinottan med kallsvetten porlande i pannan och pulsen uppe i minst hundraåttio knyck. Som i en dålig teveserie har mina tidigare förhållanden paraderats framför mig, jag har fått känna, prova, granska dem i sömmarna som en hemmafru som letar vårklänning. Varför?

Min teori, högst personlig är att jag håller på med någon sorts vårstädning slash mental sopsortering. Vilka minnen är egentligen värda att spara och vilka skall slängas? Vilka förhållanden är värda att vakna och gråta över mitt i natten och vilka kan jag med en lättnadens suck säga att jag är enbart glad att det är över? Detta tål väl att funderas på.

Kanske är förklaringen till allt detta den stora dagen som närmar sig med allt mer bastanta jättekliv. Den stora tre-nollan, i meterhöga neonsiffror som varningsrött blinkar mot mig med ett löfte om villa, volvo och vovve. Jag får gåshud när polarna pratar topplån och pensionssparande sitter jag fortfarande med mina stora kängor och färgglada hårspännen och känner mig ack så mycket mer som tjugo-någonting än trettio-vuxen och stor.

Jag vill leka i vattenpölar, jag vill hoppa i lövhögar, jag vill göra snöänglar, jag vill leka med badbollar, jag vill ta så stora bitar av livet jag kan och göra dem till det bästa de någonsin kan vara! Jag är rent paniskt rädd för svenssonlivet, trots att jag trodde att det var precis det jag ville ha en gång för vad som inte tycks som alls länge sedan. Jag antar att alla mina värderingar har ändrats en aning den senaste tiden.

Kanske är utrensning en riktigt bra sak just nu. Kanske är det så jag kommer att växa som människa. Men det är ganska så ordentligt läskigt att se sig själv i ögonen. Riktigt jävla otäckt. Men kanske, mina vänner, är det precis det man behöver göra allt som oftast. Kanske är det då man kan se alla de verkliga sanningarna, de som betyder något.