Hola!
En hel del har hänt sedan sist. Jag skrev min första artikel till Lifestyle Bröllop i helgen, och med ett visst mått av ångest skickade jag den till Liv, chefredaktören. Igår, måndag, ringde hon mig och var alldeles till sig.
-Darling, jag ääääälskade den! Den var rolig, intressant och helt perfekt för vår tidning!
Jag blev så glad att jag nog fick både en och annan liten salt tår i ögonvrån. Jag kommer nu att ingå i en stab av skribenter som regelbundet skriver åt henne, hon sa att hennes magkänsla sa till henne att jag skulle vara perfekt för dem, och att hon hädanefter alltid kommer att lita på den känslan. Jag kommer att bli publicerad skribent! De pengar jag tjänar kommer jag (efter jag bjudit nära och kära på en fin middag för att fira, så klart) att öronmärka för framtida skrivarutbildningar, för att bli ännu bättre och få mer inspiration. Jag är så glad just nu, så att det pirrar i hela magen.
Mer som hänt; fick ett litet sött brev igår från polismyndigheten. Min förundersökning är nedlagd i brist på spaningsresultat. Jag blev ju inte precis förvånad, jag vet ju hur många sådana brev jag själv suttit och skickat när jag arbetade för polisen. Jag har bara inte förstått förrän nu hur oerhört frustrerande det känns. Precis som om man inte alls blir tagen på allvar. Vadå inget spaningsresultat? Jag hade ju namn och taxibolag och till och med ett telefonnummer till den där jäveln som (faktiskt) kidnappade mig i sin taxi och försökte slita av mig kläderna! I flera veckor har jag haft svårt att sova, ont i huvudet och hemska mardrömmar. Och han kan glatt köra vidare och plocka upp nya små flickor i sin jävla taxi! Jag är så arg och ledsen för detta. Jag hade ju själv kunnat få fast honom, för eftersom han försökte ringa mig flera gånger så hade jag bara kunnat bestämma en tid och plats, och jag lovar att den idioten hade stått där. Jag vet att polisen är överhopad med jobb och inte har några resurser. Men för mig känns det som om någon har spottat mig rakt i ansiktet. Jag undrar nu vad hela meningen med att göra anmälan egentligen var.
För honom betyder detta ingenting. Han bara tog upp mig i sin taxi och körde iväg, gjorde vad han ville. Tack och lov höll jag mig så iskall att jag lyckades få honom att skjutsa mig tillbaka. Men det är inte han som har fått ont i magen så fort han har sett en taxibil, det är inte han som knappt ens vågat gå ut på flera veckor. Det är inte han som blivit sjukskriven från sitt jobb och missat roliga uppdrag på grund av detta. Om den jäveln hade stått här framför mig just nu, då hade han fått se en sida av mig som inte många andra någonsin får se. Då hade djävul-Emmie kommit fram.
Trots detta så tycker jag om mitt liv mycket just nu. Jag skriver till mitt jobb på Semcon, jag skriver hemläxa i journalistiken och jag skriver för Lifestyle. När allt är klart med mitt egna företag kommer jag även att sälja artiklar till så många andra magasin och tidningar som jag kan. Sedan jag var liten har jag velat arbeta som skribent, och nu helt plötsligt har min dröm gått i uppfyllelse.
Jag vill bara säga till er, som har en dröm och inte riktigt vågar ta steget; gör det! Ge inte upp. Att ge upp är det värsta du kan göra mot dig själv. Gör det du älskar, gör det du brinner för! Livet är alldeles för kort för någonting annat.
Puss Emmie
