Arbetslös men inte menlös

Min första dag som arbetslös... Nej, arbetssökande menar jag. En mycket mycket viktig distinktion. Jag gick och anmälde mig på arbetsförmedlingen som en duktig flicka, fick i stort sett reda på att jag lika gärna kunde gjort allt det jag gjorde där hemifrån på min dator, fyllt i alla uppgifter. Men det var hur som helst skönt att komma ut lite.

Jag har dock bestämt mig för en sak; att inte låta mig nedslås. Jag tänker ägna denna tid (som inte kommer bli lång, för jag tänker jäklar-i-min-lilla-låda få ett nytt jobb snart!) att ta hand om mig själv, försöka känna att jag är lite ledig, att jag har tid att läsa alla de där böckerna som jag inte hunnit läsa, ta hand om mig själv, träna och äta mat som jag mår bra av. Min viktminskning har inte gått så strålande kan jag erkänna. De sista veckorna innan jag blev av med mitt jobb så mådde jag skit, och när jag mår skit så äter jag. Det är som en ond cirkel dessutom, för ju mer socker och fett jag får i mig desto sämre mår jag. Men nu orkar jag ta tag i mig själv igen känner jag, nu har jag lite kraft att sätta emot, att börja träna ordentligt igen. Jag har ju dessutom tid med det.

Så jag tror att allt kommer att bli bra till slut. Jag får bara sätta i lite jävlar-anamma till min dagliga diet.

Puss
/ Em.

Skapande skrivande - kursbok i litterär gestaltning
Denna eminenta bok lånade jag från biblioteket för ett par dagar sedan. I boken finns ett antal övningar som jag skulle vilja dela med mig av till Er käraste bloggläsare. Synpunkter och tips mottages med största tacksamhet.



Kontraster
Övn. 1 – Beskriv en miljö med människor i. Använd miljön som en kontrast till personernas situation.

Blygrå regntung himmel och hotfulla moln tornade upp sig över hustaken, och på gatan dansade de sista höstlöven i snirklar och krumbukter. Den iskalla vinden smög sig upp över hennes fötter, blåste upp under hennes jacka och fick hennes skinn att knottra sig. Hon rös till och drog mössan tätare omkring öronen. Det var en av de dagar då det inte hjälpte hur många klädesplagg man än tog på sig, kylan sipprade ändå in igenom, in till benen och fick en att längta efter ett långt varmt bad eller en kopp rykande te framför en öppen spis. Dystergrå människogestalter passerade henne, hopkrupna med ansikten rodnande av kyla. Alla var de på väg någonstans, in i trygghet.
På centralstationen var det fullt med folk, alla kurade in sig i busskurer och under halvt sönderblåsta paraply. Den grå himlen fick allt att verka dystert, som en vattnig tuschteckning av en hopplös värld. Hon svepte om sig kappan tätare, log mot gråheten. Hennes leende strålade, hennes ögon lyste, mörkret omkring henne verkade skingras. Hon såg tåget, hörde gnisslet från bromsarna. Hennes hjärta slog allt snabbare som det närmade sig. Hon hade väntat så länge, längtat så mycket. Det hade vart en lång väntan, men hon visste att från denna dag skulle hon inte behöva vara ensam längre. Hon skulle ha någon att dela allt med. Hon såg honom när han gick av på plattformen, hans fantastiska mörkbruna ögon såg in i hennes och hennes hjärta slog dubbla slag av förväntan och glädje. Hon sprang fram emot honom och gav honom en stor kram. Sedan reste hon sig upp och hälsade artigt på kennelägarinnan som tagit sig tid att åka med honom i tåget. Hennes alldeles egen hundvalp, hennes älskade lilla vän. De hade fastnat vid varandra från första ögonkastet, och från och med nu skulle de inte skiljas åt. Det regnade fortfarande, den lilla valpens päls var alldeles fuktig. Hon knäppte upp sin kappa, tog upp honom i famnen och svepte in honom i halsduk och jacka som en liten baby. Hon märkte inte kylan längre. Hon var så fantastiskt lycklig.