Gjorde en resa idag, den tog tjugo minuter högst, men den skulle kunnat ta flera timmar och varat i flera mil. Jag åkte ut till Rosengård för en intervju, och jag som aldrig vart i Rosengård innan (verkligen, har bott över 7 år sammanlagt i Lund och Malmö och aldrig satt min fot...) tänkte att det man hört är väl överdrivet. Bussen var från början full av alla möjliga olika människor, men efter några hållplatser så var alla på bussen av förmodat utländsk härkomst. Det kändes så konstigt, jag trodde inte det skulle vara så. Jag hoppade dessutom av vid fel hållplats så jag fick gå ganska långt. Överallt kvinnor med slöja och mörka ringar under ögonen som tittade på mig misstänksamt där jag gick i mina "nu-ska-jag-på-intervju-kläder". Eller kanske var det bara jag som tyckte att de tittade konstigt. Ett gäng med unga invandrarkillar som visslade åt mig när jag gick förbi, jag skrattade lite i smyg åt hur de orkar när klockan bara var strax efter åtta på morgonen.
Gick förbi en skola, det ringde precis ut till rast och en stor skock ungar i blandade åldrar vällde ut på gården. Inte EN ENDA var blond och blåögd. Jag har inte fattat exakt hur segregerat Rosengård är mot resten av Malmö, eller hur liknande "ghetto"-områden stänger ute nya svenskar från världen. Jag som i många år vart aktiv i olika organistationer mot rasism och främlingsfientlighet, jag hade ingen aning om hur det egentligen var. Jag skämdes för att jag blev så förvånad, för att jag inte har förstått hur svårt det egentligen är, när man är utestängd från en gemenskap som jag själv alltid tagit för given.
Jag fick lite samma känsla som jag fick när jag reste runt i Israel/Palestina och såg hur folk där levde i plåtskjul och knappt hade kläder på kroppen. När jag kom hem igen insåg jag hur rent ut sagt jävla bra jag har det. Nu menar jag självklart inte att de som bor i Rosengård bor i plåtskjul. Det jag vill säga är att liknelsen gäller så till vida, att trots att man bor i samma land så bor man inte i samma värld. Inte ens om man bor i samma riktnummerområde är ens förutsättningar lika. Ta mig inte fel nu, Sverige är ett alldeles underbart land som jag är stolt över att tillhöra. Dock finns även här i "landet Lagom" ett oerhört stort utanförskap som vi vanliga svenssons i mångt och mycket har svårt att förstå.
Känslan bara förstärktes när jag kom fram till den gigantiska kontorsbyggnaden där jag skulle på intervju. Säkerhetsanordningarna var mer rigorösa än några jag sett på mycket länge, och från garaget gick en dörr direkt in i byggnaden. Där kom kvinnor och män i dyra skinnjackor och kostymer, trippande in i hissarna. Det var en oerhörd kontrast mot det grå myllret av uppgivna trötta ansikten utanför. Jag tappade nästan andan, jag visste inte att det kunde vara så uppdelat i fattiga och rika, inte i Sverige. Jag har så länge levat i villfarelsen att de klassklyftor vi har i detta land, där de finns är ganska utjämnade, att de inte syns så mycket. Men det jag såg nu var ett amerikanskt ghetto i miniatyr, en amerikansk business-värld i miniatyr, och jag blev lite rädd. Jag tänkte, hur ska vi någonsin få rätt på denna värld om det till och med en kvarts bussfärd från där jag bor fortfarande finns människor som känner att de inte har någon framtid.
Jag funderar mycket på detta. Jag vet inte vad lösningen skulle vara, men jag vet att någonting måste hända. Ställen som Rosengård måste bort, folk måste lära sig att leva tillsammans oavsett vilken kultur, hudfärg, kön eller religion. När jag hittar lösningen lovar jag att säga till!
Kärlek till er alla
/ Eder Em.
