tisdag 29 juni 2010

Svullo no more



Nu får det ta-mej-f*n vara nog. Myskvällar med pizza, glass och ständigt godisätande har lämnat denna förr så välsvarvade kropp alltmer degig och oformlig, och snart passar INGA av de kläder jag hade för lite mer än ett år sedan. Inspirerad av den helt lysande sidan fettotbantar tänker jag härmed avlägga ett heligt löfte. Jag skall gå ner i vikt innan sommaren är slut. Detta duger inte längre. Jag tror inte någon annan bryr sig, men själv vantrivs jag något alldeles oerhört just nu. Allt skaver och smiter åt överallt, jag kan inte känna mig fin i någonting längre. Det får vara nog.

Gymmet är mitt nya hem, och har så vart länge. Men det räcker inte riktigt till även om jag tränar 3-4 gånger i veckan, om jag sedan går hem och äter kakor, godis och glass varenda dag. Det fungerar inte. Hela jag blir degig, sur och irriterad av allt socker. Jag mår inte bra varken fysiskt eller psykiskt av det. Det borde finnas varningstext på vissa livsmedel så som det finns på tobak. Helt ärligt, det är både beroendeframkallande och gravt skadligt för vår hälsa.

En gång i tiden drömde jag om att utbilda mig till dietist. Eftersom jag inte har mycket till studielån kvar så kanske den drömmen inte riktigt kommer gå i uppfyllelse. Jag kan dock gå ett steg på vägen, och läsa på ordentligt. Följ gärna min kamp i en blogg nära dig.

Mot bättre vetande lägger jag upp en urfånig men förhoppningsvis motiverande bild på mig själv för ett antal kilon sedan. Håll till godo.

/ Soon-to-be-hottie Em

söndag 6 juni 2010

En dag, ett liv



En novell jag skrev för flera år sedan, som bidrag till en tävling med tema kärlek. Hittade den av en slump och tänkte att jag kunde publicera den här och nu.

Kaffet smakade värme och kryddig sötma. Han log och hans vackra ögon glittrade. Hans mjuka händer rörde vid hennes ansikte och med pekfingret smekte han bort en liten gräddig tuss av cappuccinoskum som fastnat på hennes överläpp. In genom fönstret smög sig vårsolen in och lyste upp deras ansikten, deras blickar så inne i varandras, ingenting annat fanns där och då utom de två. De två som varit ifrån varandra så länge, som skilts åt av vad som syntes vara eoner av tid. Nu var han här. Han var inte hennes men hon önskade med en hetta som brände som solen. Hans hjärta tillhörde den som lämnat honom, den som lovat att kanske komma tillbaka en dag.

Redan när hon mötte honom vid stationen då på morgonen visste hon, allt skulle hon ge för hans skull. Det var ju sagt och lovat att hon aldrig någonsin mer skulle tänka så. Hon hade tagit på sig masken av sten, den som skulle hindra att någon kom så nära igen, hindra att någon trampade på alla hennes drömmar. Men när hon såg honom, när hon såg i hans mörkbruna ögon, mjuknade allt som varit av sten, alla murar rasade. Öppen, sårbar, som ett litet barn så hjälplös. Allting tog han, allting gjorde han till sitt. Och han var inte ens hennes.

Han sa att den som lämnat ringt honom dagen innan. Sagt att hon kanske kom hem nästa vecka. Sagt att hon kanske älskade honom, att hon kanske skulle flytta tillbaka och bli hans igen, kanske kanske för alltid. Hon älskade honom för att han väntade, för att han älskade med den intensitet och glöd som han kunde göra. Men ändå, det gjorde ont i henne på ett sätt som inte funnits någonsin innan. Det gjorde ont i hjärta själ och varenda liten cell i henne ville skrika till honom, böna honom om att vara med henne. Skrika till honom om hur mycket hon älskade honom, skrika att hon aldrig skulle lämna honom gråtande, att hon aldrig skulle försvinna ur hans liv, utan finnas där för alltid, bara vara hans. Men om hon gjorde, om hon vågade så skulle han kanske vända om och gå, tillbaka till sitt icke-liv med den som försvann. Kanske-kvinnan var hennes hemliga namn på den andra, hon som var så långt borta. Varenda gång han sa namnet kom det onda som en ilsken het våg upp igenom hennes kropp och omfamnade henne så hon knappt kunde andas. En tvingande gripande känsla. Hon kved och önskade sig bort men var som fastbunden vid hans sida. Minsta rörelse såg hon, minsta skiftning i hans blick, det svagaste leende etsade sig fast inom henne och i hennes hjärta.

Varje saga borde få ett lyckligt slut, men denna saga var för lång. Hon var trött, men här satt hon nu, oförmögen att ens röra sig.

Allt hon ville säga var, jag älskar dig, jag går med dig vart som helst bara du kunde älska mig med. Jag följer dig till världens ände om du ger mig en enda kyss. Men hon började ge upp. Hon ville inte men det fanns ett frö av självbevarelsedrift i henne som dag för dag vattnades med verklighet. Det växte, och nu, nästan på dagen två år efter den första gången de träffades, hade det blivit så stort att det inte längre gick att ignorera.

Hon öppnade sin mun om och om igen, drog in luft och försökte hitta modet att säga det, så enkelt det egentligen var. Ett par små ord ”Du måste välja henne eller mig”. Om svaret blev fel skulle hon drunkna igen. Hon skulle krypa in bakom sin grå starka mur och stanna där bakom i resten av sitt liv. De lämnade cafeet och gick ut i grönska och sprittande ljuvligt doftande luft. Underbar vårsol glittrade som tusen små ädelstenar i asfalten, i vattenpölar på de nya gröna löven i träden. Han smekte hennes hår, lätt som en fågels vinge. Hela hennes kropp existerade på den punkt där hans hand rörde vid henne. Han hade aldrig rört henne mer än så, kramade om henne ibland men aldrig mer. Hon undrade om han såg henne som mer än en bra vän. Kanske var det inte meningen att de skulle bli något mer, någonsin. Ibland tänkte hon att hon nog kunde nöja sig med det, men visste inom sig att hon förmodligen aldrig skulle sluta älska honom. Hon måste säga det, hon var tvungen att tala om hur hon kände, så att han visste, så att han kunde… vad? Vad skulle han göra, han kanske inte ens ville vara hennes vän och då hade hon förlorat honom för alltid.
Ett lyckligt slut var långt förbi. Detta var sista scenen, detta var då solen skulle täckas av smutsigt grå moln och regnskurar följa honom när han gick ifrån henne. Våta droppar blandas med hennes tårar.
De satte sig på en bänk vid floden, där det var som allra vackrast. Det är här det ska ske, tänkte hon. Det är här han ska lämna mig, och i evig tid kommer jag känna smärtan varje gång jag ser denna plats. Hon andades in en gång till, blundade och hoppade.

Innan hon hann säga sitt första ord hörde hon hans röst istället. Han hade tagit hennes händer i sina, de omslöts av värme från hans kropp. Han såg in i hennes blick och han log. Lite generat och blygt, hon tvekade, alldeles förvirrad av hur ovanlig situationen blev. Han hade aldrig sett så blyg ut innan. Hans läppar rörde sig, orden som kom ut var hans men hon trodde att hon drömde. Hon slöt ögonen, öppnade dem igen och såg honom. Hon såg så djupt in i hans ögon att hon såg att det han sa var sant, han hade sagt det.
”Jag har lämnat henne. Hon finns inte i mitt liv längre. Jag älskar dig, och bara dig.”

Hennes kropp skakade, hennes mun blev torr och kinderna hettade. Hans vackra händer smekte hennes kind, han tog tag runt omkring hennes nacke och drog henne intill sig.
Jorden försvann under hennes fötter, hon snurrade i en rymd utan begrepp om tid och rum. Allt som fanns var hans läppar mot hennes, hans händer runtomkring henne. Hon kände sig så trygg, så säker. Som om ingenting annat spelade någon roll bara hon fick vara där med honom.

The Beast within



Tittar på min lilla katt hur han är, så mjuk och liten och gosig liggande i mitt knä. Men så rätt vad det är ser han en fluga som slött förvirrat sig in i vårt lilla hem. Plötsligt förvandlas min lilla älskling, hans klor kommer fram ur de mjuka små tassarna, pupillerna vidgas tills ögonen är helt svart och han är på språng mot sitt byte, som ännu är i lycklig ovetskap om den nalkande faran.

Att se honom så, min lilla ängel som inom sig bär ett rovdjurs kvaliteter, det får mig alltid att tänka. För nog finns det inom oss alla, civiliserade varelser som vi ändå är, fortfarande ett djur som ibland vill komma fram. Vi är skolade och uppfostrade, vi är ondulerade och parfymerade och uppklädda så att inget av djuret skall synas men trots detta dyker det upp ibland när vi minst anar det. När män är i grupp syns det, de visar upp sina bringor och slår sig för bröstet. När kvinnor ser sina barn i fara, då skulle de kunna göra vad som helst för dem utan tanke på lagar och konventioner. Många exempel och det är lika intressant att tänka på varje gång.

Jag ber er också läsa Peter Hoeg´s underbara bok Kvinnan och apan, en roman som på ett underbart, humoristiskt på sina ställen men ändå mycket tänkvärt sätt tar upp skillnaden mellan djuriskhet och civiliserad mänsklighet. Läs den och tänk sedan på vad jag sagt. Detta ämne tål att funderas på, och nästa gång du ser en affärsman i slips, eller en underskön dam i pärlhalsband, tänk på att de också, som alla vi andra,faktiskt bara är ett par steg ifrån - ett djur.

/ Emily