...Det är frågan. Jag kanske skulle förklara vad jag syftar på. När man som jag både nuddat och överskridit 30-strecket får man stå ut med en hel del påtryckningar. I övrigt är det i det stora hela skönt att bli äldre. Jag struntar mer och mer i komplex, och lever som jag vill. Självkänslan blir starkare med åren, man vet vad man vill och vågar ta för sig mycket mer. Det som är jobbigt är detta; TJATET.
Många i min omgivning anser nämligen att bara för att man är 30 ska man bli... Nu kommer det stora ordet; BEBISTOKIG. Vilket jag inte är. Vilket jag förmodligen aldrig kommer bli. Jag hatar inte barn, nej inte alls. Jag tycker bara mycket mer om hundvalpar... Nej, skämt åsido... Klart att jag kanske skulle kunna tänka mig att skaffa barn någon gång i framtiden, men just nu i mitt liv finns ingen plats för barn. Jag är alldeles för egoistisk helt enkelt.
Efter ett långt och jobbigt förhållande lever jag för första gången på många år mitt liv så som jag vill leva det. Jag är på väg att skaffa mig en karriär, jag gör det som jag vill, när jag vill. Och jag vill inte ändra på det, inte för någon. För min älskade sambo kanske, men han begär inte det. Vi gör vissa saker tillsammans, men många saker på egen hand. Och det är vad jag alltid drömt om i ett förhållande.
En sak ska man dock ha klart för sig; det är inte gosigt och "puttinuttigt" och gulligt att ha barn. Det är ett JÄVLA jobb, och man ska vara medveten om vad det är man ger sig in i om man bestämmer sig för att skaffa barn. Jag talar för mig själv när jag säger "jag är INTE redo att ta det ansvaret!", detta är något som jag är helt brutalt säker på. Just nu i alla fall.
Jag tillbringade ett antal år i mitt liv tillsammans med en man, vars enda mål i livet var; att bli förälder. Jag kommer ihåg att jag en gång frågade honom vad han hade för drömmar och förhoppningar om resten av sitt liv. Han såg på mig, och det enda han sa var; "Jag vill ha barn". Jag kunde inte förstå det. För mig är livet så rikt, med så mycket som jag skulle vilja uppleva... Att eventuellt någon gång få bli mamma hade säkert kunnat vara trevligt, om man är redo och känner att det känns rätt i ens liv. Men att ha det som det enda målet i livet, det är för mig nästintill totalt obegripligt.
De av mina vänner som tjatar mest är de som blev mammor redan när de var i tjugoårsåldern. Jag har till och med hört orden (möjligtvis uttalade halvt på skämt, men i alla fall...) "Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på efter gymnasiet, så jag tänkte att jag kan lika gärna skaffa barn..."
Jag frågar er nu; är detta sunt? Är det en kommentar som innehåller mer insikt och eftertanke än min gör när jag säger "Jag är inte redo". Trots att jag är över 30. Trots att jag borde vara bebistokig och när den förste man jag träffar frågar hur jag vill ha mina ägg på morgonen ska jag utan att tveka svara; befruktade? Är det så konstigt att jag känner motvilja mot detta fenomen?
Det är inte direkt så att du kan lämna tillbaka ungen igen om du ångrar dig. Du har ett ansvar för ett annat liv, ett liv som det blir ditt jobb att forma och att uppfostra. Och den som säger att det är väl inte så svårt, den personen skulle jag vilja sätta en ordentligt idiot-stämpel i pannan på med en gång.
Om man som kvinna väljer att inte skaffa barn ses man av många som en sämre människa. Det är så, jag vet att det är sant. Mitt före detta befäl när jag arbetade hos polisen (en av de starkaste och mest beundransvärda kvinnor jag träffat) valde bort barn, och hon talade om för mig att det är något som hon ständigt får försvara och förklara för alla andra. Varför skulle man vara tvungen? För att normen säger det? Ska vi också leva som vi gjorde för 200 år sedan, då kvinnor inte ens hade rösträtt?
Svara mig på detta; är det bättre och vettigare att människor som inte är redo, skaffar barn som de sedan inte kan ta hand om, än att vissa kvinnor inte vill ha barn, utan känner att de har ett tillräckligt rikt liv i alla fall?
Tänk efter nu alla, vad tycker ni egentligen?
Jag har barn i mitt liv, fast inte mina egna... Sahar-janam, du har en bit av mitt hjärta i din lilla hand, nu och för alltid! :)
Tack för mig!
/ Em
