Emmie the published writer

Hola!
En hel del har hänt sedan sist. Jag skrev min första artikel till Lifestyle Bröllop i helgen, och med ett visst mått av ångest skickade jag den till Liv, chefredaktören. Igår, måndag, ringde hon mig och var alldeles till sig.

-Darling, jag ääääälskade den! Den var rolig, intressant och helt perfekt för vår tidning!
Jag blev så glad att jag nog fick både en och annan liten salt tår i ögonvrån. Jag kommer nu att ingå i en stab av skribenter som regelbundet skriver åt henne, hon sa att hennes magkänsla sa till henne att jag skulle vara perfekt för dem, och att hon hädanefter alltid kommer att lita på den känslan. Jag kommer att bli publicerad skribent! De pengar jag tjänar kommer jag (efter jag bjudit nära och kära på en fin middag för att fira, så klart) att öronmärka för framtida skrivarutbildningar, för att bli ännu bättre och få mer inspiration. Jag är så glad just nu, så att det pirrar i hela magen.

Mer som hänt; fick ett litet sött brev igår från polismyndigheten. Min förundersökning är nedlagd i brist på spaningsresultat. Jag blev ju inte precis förvånad, jag vet ju hur många sådana brev jag själv suttit och skickat när jag arbetade för polisen. Jag har bara inte förstått förrän nu hur oerhört frustrerande det känns. Precis som om man inte alls blir tagen på allvar. Vadå inget spaningsresultat? Jag hade ju namn och taxibolag och till och med ett telefonnummer till den där jäveln som (faktiskt) kidnappade mig i sin taxi och försökte slita av mig kläderna! I flera veckor har jag haft svårt att sova, ont i huvudet och hemska mardrömmar. Och han kan glatt köra vidare och plocka upp nya små flickor i sin jävla taxi! Jag är så arg och ledsen för detta. Jag hade ju själv kunnat få fast honom, för eftersom han försökte ringa mig flera gånger så hade jag bara kunnat bestämma en tid och plats, och jag lovar att den idioten hade stått där. Jag vet att polisen är överhopad med jobb och inte har några resurser. Men för mig känns det som om någon har spottat mig rakt i ansiktet. Jag undrar nu vad hela meningen med att göra anmälan egentligen var.

För honom betyder detta ingenting. Han bara tog upp mig i sin taxi och körde iväg, gjorde vad han ville. Tack och lov höll jag mig så iskall att jag lyckades få honom att skjutsa mig tillbaka. Men det är inte han som har fått ont i magen så fort han har sett en taxibil, det är inte han som knappt ens vågat gå ut på flera veckor. Det är inte han som blivit sjukskriven från sitt jobb och missat roliga uppdrag på grund av detta. Om den jäveln hade stått här framför mig just nu, då hade han fått se en sida av mig som inte många andra någonsin får se. Då hade djävul-Emmie kommit fram.

Trots detta så tycker jag om mitt liv mycket just nu. Jag skriver till mitt jobb på Semcon, jag skriver hemläxa i journalistiken och jag skriver för Lifestyle. När allt är klart med mitt egna företag kommer jag även att sälja artiklar till så många andra magasin och tidningar som jag kan. Sedan jag var liten har jag velat arbeta som skribent, och nu helt plötsligt har min dröm gått i uppfyllelse.

Jag vill bara säga till er, som har en dröm och inte riktigt vågar ta steget; gör det! Ge inte upp. Att ge upp är det värsta du kan göra mot dig själv. Gör det du älskar, gör det du brinner för! Livet är alldeles för kort för någonting annat.

Puss Emmie

Utmaningen

Okej, jag blev tydligen utmanad av Nicklas att skriva sju saker om mig som ingen visste... Det kanske inte är så lätt, eftersom jag är en sådan pratkvarn och berättar en massa om mig själv hela tiden... Men jag kan ju försöka... :)

1) Jag har funderat en gång på att söka till Polishögskolan, men kom fram till att jag nog är alldeles för mesig för att orka med ett sådant yrke

2) En gång har jag kräkts på en liten hund från en balkong

3) De två saker jag först tänder på hos en kille är vackra ögon och fina händer... :P

4) Jag har körat i fyra olika band, ett av dem spelade country-pop

5) Jag har en gång blivit full och hamnat i bråk med sångaren i det gamla punkbandet Charta 77

6) Jag har vunnit en silver- och en bronsmedalj i luftpistolskytte när jag var liten

7) Min första stora förälskelse i mitt liv var en flicka

There you go, I opened my heart!!! ;) Nöjd nu? :)

Hormoner hormoner

Jag är helt sjukt moody när jag har PMS. Det är inte ens roligt. Jag får helt sinnessjuka utbrott, skriker åt folk och svär och börjar stortjuta för minsta lilla. Idag var jag gråtfärdig när en tjej på jobbet förklarade att hon tyckte att all hårdrock var skit och att alla gamla glamrockband bestod av feta avdankade gamla gubbar. Jag var så ARG! Jag var tvungen att gå ut och gå en runda på lunchrasten för att få ur mig all ilska... I vanliga fall hade jag bara ryckt lite på axlarna och gått vidare med min dag.

Bara som en motpol till mitt tjuriga inlägg har jag lagt in en bild där jag är lite extra glad. Det är min man som tagit den, jag tyckte den blev ganska bra... :)

Det är ganska mycket roligt som händer just nu. Jag ska på bio ikväll och se Patrik 1,5... Den kanske är bra, även om jag rent generellt sett är något skeptisk till svensk film. I morgon bär det dessutom av på kick-off för Semcon Informatics-avdelningen. Vi ska till Brunnbygård hotell och spa-anläggning (http://www.brunnbygard.se/1.index.html). Vi stannar tills på lördag, då vi ska ut och gå i skogen samt (uuuusch...) fira oss nedför berg i små selar. Det ser jag INTE fram emot med min gigantiska höjdskräck kan jag säga! Men det blir nog bra i alla fall.

Små saker kan göra mig oerhört lycklig ibland. Som att Eliza vår "allt-i-allo" köpt in Arlas kardemummamjölk att ha i kaffet. Det känns som lite extra guldkant på tillvaron på något sätt.

Nu ska jag skriva vidare på mitt dokument, så jag blir klar i tid till bion. Ha det!

/ Em

Ord ord ord

Det som är skrivet utav hat föder mer hat. Det som är skrivet i desperation gör dig än mer desperat. Men det som är skrivet utav kärlek skänker glädje och lycka, inte bara till den som läser det, men även till dig själv. Underskatta aldrig ordets makt, ty pennan kommer alltid att vara mäktigare än svärdet, vid detta står jag fast.

Att skriva för mig är som att andas för dig. Utan ord på papper finns inte jag. Orden, språket, uttrycket har vart min lycka och blodet i mina ådror så länge jag kan minnas. Form och färg, lukt och smak, allt kan beskrivas med ord. Jag vill få min läsare att känna som jag kände, att förnimma de dofter och smaker från fjärran länder som jag en gång kände. Jag vill ge allt detta till er. Jag vill ge er mina ord och mina tankar.

Hur många drömmer om att skriva frågar jag mig ofta. Hur många drömmer för att sedan ge upp sina drömmar? Jag drömmer, och jag vet att jag en dag kommer skriva någonting som betyder något. Om jag så bara kan beröra en enda person med mina ord, då var det värt allt.

Med detta lämnar jag er, kära vänner. Tills vi ses igen.

/ Em

Smalltown blues

Idag har jag städat. Ordentligt.

På något sätt känns det som, att få ordning i sin lägenhet gör att man får en känsla av ordning i sitt liv. En liten känsla av att allting är mer normalt, och ibland kan man verkligen behöva det.

Det som förvånar mig mest vad gäller människor, är hur lätt det är att säga saker. Som att säga till någon att man alltid ska vara vänner, att man alltid ska finnas där för varandra. Och hur fruktansvärt lätt det är för dem att sedan vända en ryggen, radera ut en ur sin värld som om man aldrig ens har träffats innan. De man har låtit komma nära, nära, dem man valt att berätta sina innersta drömmar och tankar för. Att se hur de vänder en ryggen och totalt fryser ut en... Jag önskar inte ens min värsta fiende den känslan.

Nog har jag gjort dumma saker, korkade handlingar som jag ångrar mer än allt. Jag gjorde dem inte av elakhet, utan av desperation, av maktlöshet, av rädsla. Men jag får inte ens chansen att be om förlåtelse. Jag har "the scarlet letter" stämplat mitt i pannan. Som en av dem sa till mig den kvällen "Du har bränt alla dina broar i denna staden, bara så du vet om det. Så om du någonsin behöver hjälp eller söker tröst, så vet du att det finns ingen som kommer finnas där för dig längre."
Hans ord var som en kniv rakt in i mitt hjärta.

Ingenting kunde såra mer, aldrig någonsin. Jag satt där mitt i vimlet på krogen, såg dem alla springa förbi, glada och fulla... Inne i mig kändes det som om någonting gick sönder. Jag tänkte på när jag blev mobbad i högstadiet, när de kastade sten på mig och mina kompisar, men den smärtan var inte ens hälften av.. Inte ens en tiondel av det jag kände i den stunden. Detta var människor som jag haft nära mitt hjärta, som jag delat saker med, som jag litat på. Just nu undrar jag bara hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen. Det känns som om någonting i mig gått sönder... Och jag vet inte hur jag skatligen kunna laga det igen.

Som en bekant sa, att egentligen borde jag skratta år denna patetiska dokusåpa som är livet i en liten stad. Att dessa människor är patetiska, sorgliga, att de inte har bättre saker för sig än prata skit om mig... Nästa vecka är det förmodligen någon annan som är syndabocken, and so it goes on and on...

Jag förstår bara inte. Varför måste de hata för att själva känna sig bättre? Varför måste de hitta någon att trycka ner för att komma upp? Är deras små liv verkligen så sorgliga?
I så fall är det ju rätt... De är patetiska små människor. Om något borde jag kanske tycka synd om dem. Men jag orkar inte. De får leva sina små liv, jag är bättre än så!

Vildvittra

Det finns en inneboende rastlöshet i mig. En känsla av flykt, en känsla som sitter i ryggmärgen, som jag nog aldrig någonsin kan bli av med. Det finns människor som har rötter, som nöjer sig med sin lilla värld... Som lever på samma plats hela sin livstid och aldrig, eller nästan aldrig, längtar bort. Men det gör jag.
Det har aldrig funnits en stund i mitt liv, då jag inte undrat om gräset kanske är grönare, om solens strålar inte är lite mer värmande och gyllengula på andra sidan haven. Om människorna är annorlunda, om det doftar sötare av blommor, om äventyren är stora och mäktiga där borta i landet jag aldrig varit.

Jag tänkte mig ridandes på vilda hästar över karga heder. Jag tänkte mig vilt runtkastad i en liten båt nedför en obarmhärtigt strömmande flod. Jag tänkte mig en månskensnatt på en strand, glittrande hav och underbar sötma i doften från exotiska växter jag inte visste namnet på.

Jag tänkte mig dina ögon i mina, som om vi var ett. Jag tänkte att det skulle vara rätt just där och just då, utan krav på varandra, utan en tanke på morgondagen. Det var så jag tänkte, då när jag drömde om det som komma skulle.

Jag vill inte fastna. Jag har gett upp hoppet om att mina rötter kommer växa sig starkare. Jag kanske bara är en rastlös själ, som inte kommer att lugna ner sig. Jag har haft ett halvt liv på mig att tänka, att söka... Jag är vuxen nu. Kan jag någonsin stilla mig och sätta mig till ro?

Jag vill ha spänning, kickar, extasens höjder innan jag är nöjd. Kan jag glädjas åt små saker är jag lycklig, så har jag sagt. Men ändå längtar mitt hjärta bort, om och om igen. Bort och bort, livrädd för att bli bunden som ett vilt djur i en gyllene bur.

Jag vill ha mer, jag vill ha äventyret. Den enda som kan ge det till mig, är jag själv. När jag är trygg, när jag vet vem jag är, då kan mitt äventyr äntlligen börja.

Men vad är det egentligen jag väntar på? Tänk om äventyret har börjat, och jag bara varit så blind att jag missat det? Det är dags att öppna sina ögon. Det är nu eller aldrig.

Det är så sant...

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.

Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.

Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och >hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade.

'Nu', sa professorn medan skratten klingade ut, 'vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

'Om ni lägger sanden i burken först', fortsatte professorn, 'går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så... Var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.

Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.' En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. 'Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.'

:)

Älskar subtle hints i filmer och serier, som hänvisar till andra i filmer...
Speciellt goa gamla skräckisar...
I avsnitt 7 säs. 2 av Supernatural var det allt annat
än "subtle", men nog så förbaskat roligt... :P

Första gången jag ser Linda Blair som vuxen i en roll,
hon spelar en kriminalare som ska sätta dit spökjagar-
bröderna för en serie mord, som de sedan självklart befinns
oskyldiga till. I slutscenen där bröderna går iväg
säger den yngste brodern:
"Did you recognize her?"
"yeah but I don´t know from where"
"Hey are you hungry?"
"Yeah kind of"
"Yeah... For some reason I could really go for
some peasoup!"
Hahahah hilarious :)

Om ni är sådana gamla skräckis-nördar som jag är,
kommer ni deifinivt fatta det roliga. Annars är det
synd om er ;)

Nu har jag fixat de gamla goa "Poltergeist"-filmerna,
som jag ska kolla på och mysa hela kvällen.
Ha det fett, vi synes.

"Stay away from the light Carol Anne"

xx
/emmie

Inte som på film

Det kommer en dag då varje människa måste erkänna för
sig själv, en viktig och livsavgörande sanning.
Kärlek är bara inte som på film.
Den har aldrig varit och kommer aldrig att bli som på film.

En stund i varje liten flickas och pojkes liv tror man det.
Att varje stund i livet kommer kantas av rosenblad,
dimmigt ljus och stråkkvartetter. Men efter tusen
sorger och femhundra bedrövelser står man där,
ser verkligheten i ögonen och säger till sig själv;
Kanske är det såhär det är. Det blir kanske inte
bättre än såhär. Det kommer dagar med smutstvätt
och regnstormar och snoriga näsor och folk som beter sig
som idioter, och brev från kronofogden, och det kommer
inte att komma någon Richard Gere eller Orlando Bloom
och hjälpa mig med allt det där. Det är upp till mig,
och bara mig. Det är så det är.

När man väl har tagit in allt det där, när man insett att
livet är som det är, det är kanske då man kan börja växa
som människa. Kanske är det då som man kan börja
ta vara på de små stunderna i livet, och inse
att ingenting behöver vara så storslaget egentligen.

Ett barns leende, en vårdag med strålande sol,
en kopp kaffe med en god vän... Alla de där sakerna
kan göra mig lycklig nu för tiden. De små sakerna.
Gud kommer inte uppenbara sig för mig i en brinnande buske,
och Brad Pitt kommer inte komma inridande på en

vit häst (i alla fall inte någon gång den närmsta tiden...)

Men det är okej. Jag lever varje dag som om det var den
första i mitt liv, och jag lägger varje liten gyllene stund
i mitt minne, och sparar dem där tills jag verkligen
behöver dem. Det är allt jag behöver just nu.

The Confession of an Em

Jag måste erkänna här och nu, att hos mig finnes en del en smula sjuka böjelser. Som till exempel (trumvirvel här…) Jag älskar städdagar! Nej, förstå mig rätt nu, jag älskar inte att städa, riktigt så komplett manisk är jag inte alls. Jag älskar dock känslan när allting är rent och doftar gott. Det är därför jag försöker göra detta minst en gång i veckan, för den där känslan ska återfinna sig allt oftare i mitt lilla krypin. Att sedan dessutom byta sängkläder, krypa ner i en bädd som doftar nytvätt och lakanen är lite sådär kalla som nya lakan är… Åh det är underbart.

Dessutom tycker jag mycket mycket om att storhandla, även om det blir fler små- än storinköp när man bor mitt inne i staden utan bil. Men den där känslan av att fylla sin frys, kyl och skafferi med nyttig god mat, köpa sådant som man tycker om, och utmaningen att kunna få så mycket som möjligt till minsta möjliga pris. Nej, jag är inte så fanatisk så att jag klipper ut rabattkuponger ur reklamblad och sådant, jag försöker mer leta efter erbjudanden när de finns. Det är kanske någon gammal kvarleva från urtiden, att man med åren blir mer för att rusta sig och kunna ha så mycket mat hemma att man skulle kunna klara minst en vecka av vilken naturkatastrof som helst utan att svälta ihjäl. Det är väl bara något som känns bra i den lilla flaga av cro magnon-människa som fortfarande finns kvar i oss i denna IT- och plastålder.

Så ”this is my confession”, kanske inte så oerhört häpnadsväckande… Jag har många sidor, I will be all the colours of the rainbow. Jag tycker om mitt hem, mina vänner och den stabilitet familjen ger mig. Men jag är samtidigt fruktansvärt äventyrlig, och kan med några dagars varsel sticka iväg till andra sidan jordklotet om möjligheten skulle uppenbara sig.

Mitt råd till er alla är; lev så som du mår bra av. Lyssna inte på vad förstå-sig-påare och viktigpettrar säger, det kommer alltid att finnas en massa folk som tycker och tänker en massa om hur just du ska leva ditt liv. Men saken är den; vi har bara ett liv, och om du inte lever det på ett sätt som gör DIG lycklig, så kommer du sitta där när du är nittio år och undra varför du inte gjorde allting annorlunda. Därför säger jag; lev idag! I morgon kan det vara för sent. Ta livet i kragen och skaka om det, spring naken på gatorna, rulla dig i lövhögar, skratta och skrik och var galen.

Lev livet nu. Allt som betyder något är att du är lycklig.

Gnälltant med halsont funnen

Idag ämnar jag gnälla en smula. Jag tycker inte om att göra det, och det är förmodligen ingenting som ni, käraste vänner och annat oknytt, har stort nöje i att läsa. Ibland är det bara någonting som man måste få ur sig. Det är skönt att skita när röven är full, som nån sa någon gång (tror det var Arne Anka, men det har ju mindre betydelse…)

Min första dag på min nya praktikplats igår. Eftersom jag varit ledig ganska mycket nu har jag lyckats vända på mitt dygn ganska ordentligt. Jag är bara inte en morgonpigg människa, och jag kommer förmodligen aldrig att bli det heller. Så att ta sig upp klockan sex på morgonen var en liten utmaning bara det. När jag kom ut i strålande solsken från babyblå himmel var det dock inte alls lika jobbigt längre. Med ett litet leende satte jag mig på bussen, fick träffa min handledare och mina nya arbetskamrater som jag ska ha nu under ett antal månader. Jag hinner inte vara på plats mer än ett par timmar förrän min mobil surrar till i väskan. ”Snälla Emelie kan du jobba i eftermiddag, vi har verkligen kris i receptionen”. Stor suck, men min underbara handledare sa till mig att det var okej, eftersom det var första dagen fick jag gå lite tidigare så att jag hann hem för lite lunch och så innan jobbet.

Stressigt blev det i alla fall kan jag säga. Efter första dagen på ett nytt ställe snurrar alltid en massa saker i ens huvud, och när jag var på plats i receptionen hoppades jag verkligen på en lugn skön kväll. För det mesta när jag har jobbat där har det varit en ganska jämn stilla ström av kunder, vi har haft tid att sitta och snacka, fixa med lite allmänt pyssel och liknande. Men idag hade precis allting bestämt sig för att gå rätt åt helvete.

Det började bra, med en massa barnfamiljer. Var och en hade minst ett dussin ungar var, och alla skulle ha pass. Jag har ingenting emot barn, men helt plötsligt var vår polisstations reception som rena rama Bamseklubben. Ungar överallt, skrikande bråkande snorande ungar. Ungar som verkligen inte ville sitta stilla och snälla i fotostationen. Försök själva att få en ettåring att sitta still, totalt still utan att röra sig i nästan en halv minut. Jag lovar, det kan få några sekunder att kännas som några timmar. Därifrån gick det bara utför. Jag hjälpte en trevlig kvinna som hade tusen anspråk angående sitt pass. Fotot blev inte bra, hon tyckte hon såg för gammal, för sur, för konstig ut. Till slut fick jag nog och sa att hon fick ta det som det blev. Efter att ha konstrat med vart passet skulle skickas och hur hon skulle kunna hämta det, så var vi äntligen klara. Med en mycket ansträngt behärskad röst sa jag till henne: ”Då blir det fyrahundra kronor tack…” Hon såg på mig ”Men vadå, ska man betala nu? Men… Jag har nog glömt min plånbok!”

Hon lovade mig att hon skulle komma tillbaka med en gång med pengar, och jag sparade hennes ansökan så hon skulle slippa göra om den. När klockan blev stängningsdags och hon inte visat sig hos mig, förstod jag att hon inte ens hade brytt sig. Resultatet blev att min kassa inte stämde alls, och detta kommer jag förmodligen få en arg tillsägelse om nästa gång på jobbet…

Precis innan vi skulle stänga kom en tjej fram till min jobbekompis Jessica. Hon berättade att hon åkt från Nybro till Karlskrona, eftersom ingen närmre än så gör provisoriska pass. Hon hade helt plötsligt fått en resa i present, och var tvungen att ha ett pass. Men självklart fungerade inte det heller. Hon fick åka tillbaka utan pass, och jag vet inte vad som kommer hända med det, till slut orkade jag inte bry mig.

När jag till slut fick gå hem, mer än en halvtimme för sent, så var jag så trött så jag nästan grät. Jag ringde älskling och frågade om han ville följa med mig och äta något. Vi gick till vårt stammishak jag baby och min älsklingsbästis Alec… Jag blev på lite bättre humör, men jag kände hur min hals var svullen som om jag svalt en raggsocka, och huvudet bara dunkade. När jag kom hem började jag skaka, och när jag skulle sova hade jag så ont i halsen att jag inte kunde slappna av alls. Klockan tre vaknade jag av att jag svettades och frös, gick upp för att dricka lite vatten och kollade tempen. Den närmade sig 39 grader. Jag nästan grät. Andra dagen på praktiken och jag var tvungen att sjukskriva mig. Jag är SÅ förbannad just nu.

Men det är inte världens undergång, jag vet det. Men jag hade så sett fram emot praktiken, och jag var taggad för att börja träna och allt sådant… Men jag blir nog frisk snart. Jag ska till vårdcentralen i morgon. Nu är min högra halsmandel så svullen att man nästan kan se den på utsidan av min hals. Det är väl sådär roligt.

Men älsklingen var här innan med läsk, glass och senaste Elle Magazine, och det piggade upp mig en hel del. Han är så underbar… Han skämmer bort mig som fan… Jag vill skämma bort honom också, jag ska börja göra det ännu mer.

Ta hand om er och dra inte på er några baciller…

Bye bye babies ;) Nu ska jag kolla vidare på LA Ink!

PUSS

/ Em.

Alkohol

Nog har vi alla haft den någon gång, den där känslan. Känslan av krypande smygande ångest dagen efter en bättre fest. Ångesten som förstärks när man kommer på dumma saker man gjort, saker man inte skulle ha gjort hade man varit nykter. Jag vet att det inte är bra att känna så, det säger jag inte. Men jag tror inte heller att jag är speciellt ensam om känslan. Samtidigt som det finns ångest finns ju även sprittande glädje över hur roligt man hade. Om man hela tiden vill ha kontroll på allt runt omkring sig, skola arbete och socialt liv, så är det ju bara så förtvivlat skönt att släppa den kontrollen då och då. Att bli vild och galen, att kunna med fyllans hjälp släppa lös sina hämningar och bara finnas, skratta och leva. Så länge man inte gör någon illa så är det helt okej.

Tyvärr gör man ibland riktigt dumma saker när alkoholen sätter ens värld i gungning. Och det är där ångesten kommer in, som ett litet svart slemmigt brev på posten. Och det är då man börjar tycka riktigt illa om sig själv. Det är då man sätter sitt mullrande smärtande två-storlekar-för-litet huvud i sina händer och tyst suckar för sig själv ”Jag ska fan aldrig någonsin röra en droppe sprit till i hela mitt liv!”. Känner ni igen er? Jag tror nog ni gör det, de allra flesta. Men likväl, nästa helg är man på det igen, men oförminskad styrka, lika korkad igen.

Jag tänker inte säga att jag aldrig mer ska dricka, som jag gjorde innan. Men jag tänker dock säga, att jag aldrig mer ska dricka så mycket så att jag riskerar att såra dem jag älskar. För om jag någonsin gör det, så kommer jag att sluta dricka totalt, och aldrig mer röra en droppe. För hur roligt man än har, så är det bara inte värt det.

För övrigt ser jag sjukt mycket fram emot att börja min Lia-praktik i morgon. Dessutom ser jag fram emot tjejkväll med ”Hairspray” och mys på onsdag… Och nästa körövning om en vecka.

Missa förresten inte ”Körslaget” som börjar den 29/4 på 4an… Det kan nog bli riktigt skoj att se.

Take care

/ Em.

Mental vårstädning

Vad är detta tänker jag nu... Någon sorts jäkla ”här är ditt liv” (och alla dina gamla synder med)? Flera nätter i rad har jag drömt, vaknat i svinottan med kallsvetten porlande i pannan och pulsen uppe i minst hundraåttio knyck. Som i en dålig teveserie har mina tidigare förhållanden paraderats framför mig, jag har fått känna, prova, granska dem i sömmarna som en hemmafru som letar vårklänning. Varför?

Min teori, högst personlig är att jag håller på med någon sorts vårstädning slash mental sopsortering. Vilka minnen är egentligen värda att spara och vilka skall slängas? Vilka förhållanden är värda att vakna och gråta över mitt i natten och vilka kan jag med en lättnadens suck säga att jag är enbart glad att det är över? Detta tål väl att funderas på.

Kanske är förklaringen till allt detta den stora dagen som närmar sig med allt mer bastanta jättekliv. Den stora tre-nollan, i meterhöga neonsiffror som varningsrött blinkar mot mig med ett löfte om villa, volvo och vovve. Jag får gåshud när polarna pratar topplån och pensionssparande sitter jag fortfarande med mina stora kängor och färgglada hårspännen och känner mig ack så mycket mer som tjugo-någonting än trettio-vuxen och stor.

Jag vill leka i vattenpölar, jag vill hoppa i lövhögar, jag vill göra snöänglar, jag vill leka med badbollar, jag vill ta så stora bitar av livet jag kan och göra dem till det bästa de någonsin kan vara! Jag är rent paniskt rädd för svenssonlivet, trots att jag trodde att det var precis det jag ville ha en gång för vad som inte tycks som alls länge sedan. Jag antar att alla mina värderingar har ändrats en aning den senaste tiden.

Kanske är utrensning en riktigt bra sak just nu. Kanske är det så jag kommer att växa som människa. Men det är ganska så ordentligt läskigt att se sig själv i ögonen. Riktigt jävla otäckt. Men kanske, mina vänner, är det precis det man behöver göra allt som oftast. Kanske är det då man kan se alla de verkliga sanningarna, de som betyder något.

Fredagskväll

Man känner sig så underbart härligt dekadent när man sköljer ner sina antidepressiva piller med White Russian med is.... Glad fredag på er idioter!!!

Sliten och biten

Inte nog med att man är bakfull idag efter en blöt utekväll igår, idag träffade jag min jobbekompis och blev biten i knävecket av hennes otäcka lilla pälsboll till hund... Det blödde en del så i morgon blir det för Emmie att gå till sjukhuset och få en stelkrampsspruta... Skoj nästan jämt! :P
Jag börjar tro att det är "Karma who is fukkin me up" så att säga. Får väl snart ta och skriva en sån där lista som Earl har... Har kanske varit lite väl strulig i mitt liv den senaste tiden, vad vet jag...

Nu ska jag kolla färdigt på Hellboy, sen blir det att sova som en liten gris. Massa att göra i morgon, och nu då dessutom måste jag ringa vårdcentralen... Men men...

See you guys and gays!

/ Em

Mörker mörker

Just nu är jag bara så så trött på att det ska vara mörkt och kallt hela tiden. Jag hade dock världens bästa helg i Stockholm, och det var helt underbart att bara komma bort lite... Var på fest för min lillebror som fyllde år. Träffade en massa nytt folk och hade precis hur roligt som helst.

Men när jag kom tillbaka hit... Gloom! Så tråkig och så blek känner jag mig. Jävla lilla byhåla! När jag först flyttade hit så kändes det jättebra, tryggt och fint, massa folk som jag känner och så... Men efter ett tag, bara en jävla massa skitsnack och skräp!!!

Nej, jag kommer med största säkerhet att flytta härifrån efter sommaren, kanske redan tidigare. Känns som om denna staden har gjort vad den kan för mig... Men, vi får väl se vad som händer.

Usch, jag vet att jag är neggo just nu, kan inte hjälpa det. Vill bara sova tills våren kommer känns det som. Känns som om jag inte orkar någonting just nu... Får väl ta tag i mitt liv helt enkelt.

Lyssnar på musik nu och försöker inte tänka så mycket på saker som är jobbiga. I guess I´ll just have to hang in there.



You are no longer my business it is all up to you
Will have to find a soft heart in somebody new
When friends are calling me mad for staying this long
There is nothing I'd rather want than to prove that they are wrong

Those pills you took did not help you get no sleep
Your head is still at work but you're numb from hands to feet
Why aren't your teary eyes for anyone to be seen
I'm sorry I sound cold
I got soul of a new machine

Please don't say

Everything that is not true
Every street with no name reminds me of you
You are the last I should call
From a booth in Tokyo
The loneliest city of all
When in Tokyo
The loneliest city of all

You only move in circles around the case
Keep on asking why I put you in this place
What are you gonna do with new won time
And wider space
You will end up in your corner like a lion once out of its case

For now that's all from your man down in Tokyo

Sleepless in Karlskrona

Jag har inte sovit på en vecka, kanske mer. Jag vaknar mitt i natten av att hjärtat bankar i 180 och jag är alldeles blöt av svett. Måste vara något som är fel, om jag bara kunde fatta exakt vad... Jag vet nog kanske i och för sig... Jag har misshandlat mig själv mentalt den senaste tiden. Det är så himla lätt att förstå VAD man ska göra för att må bra, men HUR man ska göra, och att sedan verkligen göra det, detta mina vänner är betydligt värre.

Ibland undrar jag om jag verkligen är förmögen att känna äkta kärlek längre. Kanske är det bara en föreställning jag har, om hur det ska vara att befinna sig i ett bra förhållande... Jag minns inte hur man gör längre. På utsidan ser jag ut som världens lyckligaste, jag vet hur man gör när man skrattar och ler, och det är inte svårt alls att få folk att tro att man skiner som solen... Men inuti är jag för det mesta alldeles kall och hård som sten.

Jag ville aldrig bli sån här, jag ville inte att det skulle komma till detta... Det skulle ju bli så bra denna gången. Jag skulle ju bli så lycklig, bara jag hittade någon som var RÄTT för mig... Som var snäll och omtänksam och min bästa vän...
Denna gången skulle det ju vara bra.

Jag hänger upp allt på HONOM (som är han med stort H för tillfället...) för att jag inte klarar av att vara ensam... Jag vaknar mitt i natten för att jag tror jag ska dö om jag inte har någon bredvid mig i sängen. Jag tror att jag inte överlever om jag inte är älskad och har någon som säger till mig hur sexig, vacker och fin jag är varje dag...
Jag inser att allt det där har uppstått för att jag inte älskar mig själv tillräckligt mycket. Jag söker konstant och ständig bekräftelse hos andra för att jag inte själv kan ge mig den bekräftelsen.
Jag vet att det är sjukt och att det är fel... Men jag måste bara inse det själv först.

Så länge jag säger att jag älskar honom och han säger det tillbaka, så länge jag har det så existerar jag fortfarande... Tänk om jag blir bortglömd om ingen älskar mig? Tänk om jag blir alldeles ensam för resten av mitt liv?

Jag är så rädd... Men samtidigt är det en rädsla som jag bara måste ställa mig öga mot öga med. En rädsla som jag måste ta itu med, om jag någon gång i mitt liv ska kunna ha en riktigt fungerande relation.

Älska dig själv, Emmie. Du är värd det.

Over n out.