Smalltown blues

Idag har jag städat. Ordentligt.

På något sätt känns det som, att få ordning i sin lägenhet gör att man får en känsla av ordning i sitt liv. En liten känsla av att allting är mer normalt, och ibland kan man verkligen behöva det.

Det som förvånar mig mest vad gäller människor, är hur lätt det är att säga saker. Som att säga till någon att man alltid ska vara vänner, att man alltid ska finnas där för varandra. Och hur fruktansvärt lätt det är för dem att sedan vända en ryggen, radera ut en ur sin värld som om man aldrig ens har träffats innan. De man har låtit komma nära, nära, dem man valt att berätta sina innersta drömmar och tankar för. Att se hur de vänder en ryggen och totalt fryser ut en... Jag önskar inte ens min värsta fiende den känslan.

Nog har jag gjort dumma saker, korkade handlingar som jag ångrar mer än allt. Jag gjorde dem inte av elakhet, utan av desperation, av maktlöshet, av rädsla. Men jag får inte ens chansen att be om förlåtelse. Jag har "the scarlet letter" stämplat mitt i pannan. Som en av dem sa till mig den kvällen "Du har bränt alla dina broar i denna staden, bara så du vet om det. Så om du någonsin behöver hjälp eller söker tröst, så vet du att det finns ingen som kommer finnas där för dig längre."
Hans ord var som en kniv rakt in i mitt hjärta.

Ingenting kunde såra mer, aldrig någonsin. Jag satt där mitt i vimlet på krogen, såg dem alla springa förbi, glada och fulla... Inne i mig kändes det som om någonting gick sönder. Jag tänkte på när jag blev mobbad i högstadiet, när de kastade sten på mig och mina kompisar, men den smärtan var inte ens hälften av.. Inte ens en tiondel av det jag kände i den stunden. Detta var människor som jag haft nära mitt hjärta, som jag delat saker med, som jag litat på. Just nu undrar jag bara hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen. Det känns som om någonting i mig gått sönder... Och jag vet inte hur jag skatligen kunna laga det igen.

Som en bekant sa, att egentligen borde jag skratta år denna patetiska dokusåpa som är livet i en liten stad. Att dessa människor är patetiska, sorgliga, att de inte har bättre saker för sig än prata skit om mig... Nästa vecka är det förmodligen någon annan som är syndabocken, and so it goes on and on...

Jag förstår bara inte. Varför måste de hata för att själva känna sig bättre? Varför måste de hitta någon att trycka ner för att komma upp? Är deras små liv verkligen så sorgliga?
I så fall är det ju rätt... De är patetiska små människor. Om något borde jag kanske tycka synd om dem. Men jag orkar inte. De får leva sina små liv, jag är bättre än så!