Vildvittra

Det finns en inneboende rastlöshet i mig. En känsla av flykt, en känsla som sitter i ryggmärgen, som jag nog aldrig någonsin kan bli av med. Det finns människor som har rötter, som nöjer sig med sin lilla värld... Som lever på samma plats hela sin livstid och aldrig, eller nästan aldrig, längtar bort. Men det gör jag.
Det har aldrig funnits en stund i mitt liv, då jag inte undrat om gräset kanske är grönare, om solens strålar inte är lite mer värmande och gyllengula på andra sidan haven. Om människorna är annorlunda, om det doftar sötare av blommor, om äventyren är stora och mäktiga där borta i landet jag aldrig varit.

Jag tänkte mig ridandes på vilda hästar över karga heder. Jag tänkte mig vilt runtkastad i en liten båt nedför en obarmhärtigt strömmande flod. Jag tänkte mig en månskensnatt på en strand, glittrande hav och underbar sötma i doften från exotiska växter jag inte visste namnet på.

Jag tänkte mig dina ögon i mina, som om vi var ett. Jag tänkte att det skulle vara rätt just där och just då, utan krav på varandra, utan en tanke på morgondagen. Det var så jag tänkte, då när jag drömde om det som komma skulle.

Jag vill inte fastna. Jag har gett upp hoppet om att mina rötter kommer växa sig starkare. Jag kanske bara är en rastlös själ, som inte kommer att lugna ner sig. Jag har haft ett halvt liv på mig att tänka, att söka... Jag är vuxen nu. Kan jag någonsin stilla mig och sätta mig till ro?

Jag vill ha spänning, kickar, extasens höjder innan jag är nöjd. Kan jag glädjas åt små saker är jag lycklig, så har jag sagt. Men ändå längtar mitt hjärta bort, om och om igen. Bort och bort, livrädd för att bli bunden som ett vilt djur i en gyllene bur.

Jag vill ha mer, jag vill ha äventyret. Den enda som kan ge det till mig, är jag själv. När jag är trygg, när jag vet vem jag är, då kan mitt äventyr äntlligen börja.

Men vad är det egentligen jag väntar på? Tänk om äventyret har börjat, och jag bara varit så blind att jag missat det? Det är dags att öppna sina ögon. Det är nu eller aldrig.