Jag har inte sovit på en vecka, kanske mer. Jag vaknar mitt i natten av att hjärtat bankar i 180 och jag är alldeles blöt av svett. Måste vara något som är fel, om jag bara kunde fatta exakt vad... Jag vet nog kanske i och för sig... Jag har misshandlat mig själv mentalt den senaste tiden. Det är så himla lätt att förstå VAD man ska göra för att må bra, men HUR man ska göra, och att sedan verkligen göra det, detta mina vänner är betydligt värre.
Ibland undrar jag om jag verkligen är förmögen att känna äkta kärlek längre. Kanske är det bara en föreställning jag har, om hur det ska vara att befinna sig i ett bra förhållande... Jag minns inte hur man gör längre. På utsidan ser jag ut som världens lyckligaste, jag vet hur man gör när man skrattar och ler, och det är inte svårt alls att få folk att tro att man skiner som solen... Men inuti är jag för det mesta alldeles kall och hård som sten.
Jag ville aldrig bli sån här, jag ville inte att det skulle komma till detta... Det skulle ju bli så bra denna gången. Jag skulle ju bli så lycklig, bara jag hittade någon som var RÄTT för mig... Som var snäll och omtänksam och min bästa vän...
Denna gången skulle det ju vara bra.
Jag hänger upp allt på HONOM (som är han med stort H för tillfället...) för att jag inte klarar av att vara ensam... Jag vaknar mitt i natten för att jag tror jag ska dö om jag inte har någon bredvid mig i sängen. Jag tror att jag inte överlever om jag inte är älskad och har någon som säger till mig hur sexig, vacker och fin jag är varje dag...
Jag inser att allt det där har uppstått för att jag inte älskar mig själv tillräckligt mycket. Jag söker konstant och ständig bekräftelse hos andra för att jag inte själv kan ge mig den bekräftelsen.
Jag vet att det är sjukt och att det är fel... Men jag måste bara inse det själv först.
Så länge jag säger att jag älskar honom och han säger det tillbaka, så länge jag har det så existerar jag fortfarande... Tänk om jag blir bortglömd om ingen älskar mig? Tänk om jag blir alldeles ensam för resten av mitt liv?
Jag är så rädd... Men samtidigt är det en rädsla som jag bara måste ställa mig öga mot öga med. En rädsla som jag måste ta itu med, om jag någon gång i mitt liv ska kunna ha en riktigt fungerande relation.
Älska dig själv, Emmie. Du är värd det.
Over n out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar