Inte som på film

Det kommer en dag då varje människa måste erkänna för
sig själv, en viktig och livsavgörande sanning.
Kärlek är bara inte som på film.
Den har aldrig varit och kommer aldrig att bli som på film.

En stund i varje liten flickas och pojkes liv tror man det.
Att varje stund i livet kommer kantas av rosenblad,
dimmigt ljus och stråkkvartetter. Men efter tusen
sorger och femhundra bedrövelser står man där,
ser verkligheten i ögonen och säger till sig själv;
Kanske är det såhär det är. Det blir kanske inte
bättre än såhär. Det kommer dagar med smutstvätt
och regnstormar och snoriga näsor och folk som beter sig
som idioter, och brev från kronofogden, och det kommer
inte att komma någon Richard Gere eller Orlando Bloom
och hjälpa mig med allt det där. Det är upp till mig,
och bara mig. Det är så det är.

När man väl har tagit in allt det där, när man insett att
livet är som det är, det är kanske då man kan börja växa
som människa. Kanske är det då som man kan börja
ta vara på de små stunderna i livet, och inse
att ingenting behöver vara så storslaget egentligen.

Ett barns leende, en vårdag med strålande sol,
en kopp kaffe med en god vän... Alla de där sakerna
kan göra mig lycklig nu för tiden. De små sakerna.
Gud kommer inte uppenbara sig för mig i en brinnande buske,
och Brad Pitt kommer inte komma inridande på en

vit häst (i alla fall inte någon gång den närmsta tiden...)

Men det är okej. Jag lever varje dag som om det var den
första i mitt liv, och jag lägger varje liten gyllene stund
i mitt minne, och sparar dem där tills jag verkligen
behöver dem. Det är allt jag behöver just nu.