Believe in the kindness of strangers

Idag var jag på mammas skola i K-stad och hälsade på. Jag var lite sen, och när jag skulle köpa biljett var alla automaterna av någon gudomlig anledning avstängda. Allt jag fick var ett gigantiskt meddelande mitt på skärmen som sa "Ur Funktion". Jag såg in mot biljettkassorna. Kanske tio personer eller mer skulle det stå framför mig i kön om jag gick in dit, och jag insåg att jag då skulle missa mitt tåg, och jag var redan försenad. Mamma skulle inte bli glad, alls. Så jag bestämde mig för att göra en flygande start, bara chansa och hoppa på tåget. Allt jag ville var att komma iväg så snart som möjligt, och jag kände inte alls för att vänta en hel timme till nästa tåg.

När tågvärden (en söt liten tjej som gav höga utslag på min gaydar.... Sorry men det är sant, ibland funkar den :P ) kom och jag skulle köpa biljett sa hon "Du vet att det kostar hundra kronor extra att köpa biljetten på tåget va?" HUNDRA SPÄNN!!! Jag satte nästan orden i halsen. "Men automaterna fungerade inte och... Jag kunde inte köpa biljett..." Tjejen verkade inte vilja lyssna riktigt, hon hävdade att eftersom tåget var försenat så hade jag ändå hunnit in och köpa en biljett inne på stationen. Det sved i mig att behöva betala nästan 200 kronor för biljetten (en enkel!!) mellan Malmö och Kristianstad. Det är ju mer än jag betalar Malmö-Karlskrona, vilket är dubbelt så långt ungefär.

PMS:ig och sur satt jag på min plats, försökte koppla av men var alldeles för arg. Jag var redan på piss-humör innan, och detta var liksom droppen, så att säga. Usch. Tvåhundra spänn var just nu mer än min lilla skrala ekonomi kunde klara sig utan.

En stund gick. Plötsligt ser jag den söta lilla tågvärdinnan komma gående emot mig, med ett stort leende på läpparna. Vad är med henne tänkte jag, men så såg jag att hon gick fram emot min plats.
"Har du din biljett kvar?" sa hon. "Skulle jag kunna få titta på den?". Jag såg nog ut som ett stort levande frågetecken när jag gav henne biljetten. Hon gjorde några anteckningar på den och så gav hon mig den igen.
"Jag tyckte så synd om dig innan, du såg så ledsen ut. Så jag ringde några samtal... Här har du hundra kronor tillbaka!"

Den söta lilla tjejen gjorde min dag, verkligen. Hon kunde precis lika gärna skitit i det och Skånetrafiken hade tjänat en extra hacka på mig. Men hon gjorde mig glad och lycklig bara genom att visa lite medmänsklighet. Visst hade jag kunnat leva utan de hundra kronorna, självklart. Men det var handlingen som sådan, att hon brydde sig. Det betydde oerhört mycket för mig. Believe in the kindness of strangers. Den finns där när du minst anar det, men kanske allra mest behöver det.

Puss

/ Em