Emmie the published writer

Hola!
En hel del har hänt sedan sist. Jag skrev min första artikel till Lifestyle Bröllop i helgen, och med ett visst mått av ångest skickade jag den till Liv, chefredaktören. Igår, måndag, ringde hon mig och var alldeles till sig.

-Darling, jag ääääälskade den! Den var rolig, intressant och helt perfekt för vår tidning!
Jag blev så glad att jag nog fick både en och annan liten salt tår i ögonvrån. Jag kommer nu att ingå i en stab av skribenter som regelbundet skriver åt henne, hon sa att hennes magkänsla sa till henne att jag skulle vara perfekt för dem, och att hon hädanefter alltid kommer att lita på den känslan. Jag kommer att bli publicerad skribent! De pengar jag tjänar kommer jag (efter jag bjudit nära och kära på en fin middag för att fira, så klart) att öronmärka för framtida skrivarutbildningar, för att bli ännu bättre och få mer inspiration. Jag är så glad just nu, så att det pirrar i hela magen.

Mer som hänt; fick ett litet sött brev igår från polismyndigheten. Min förundersökning är nedlagd i brist på spaningsresultat. Jag blev ju inte precis förvånad, jag vet ju hur många sådana brev jag själv suttit och skickat när jag arbetade för polisen. Jag har bara inte förstått förrän nu hur oerhört frustrerande det känns. Precis som om man inte alls blir tagen på allvar. Vadå inget spaningsresultat? Jag hade ju namn och taxibolag och till och med ett telefonnummer till den där jäveln som (faktiskt) kidnappade mig i sin taxi och försökte slita av mig kläderna! I flera veckor har jag haft svårt att sova, ont i huvudet och hemska mardrömmar. Och han kan glatt köra vidare och plocka upp nya små flickor i sin jävla taxi! Jag är så arg och ledsen för detta. Jag hade ju själv kunnat få fast honom, för eftersom han försökte ringa mig flera gånger så hade jag bara kunnat bestämma en tid och plats, och jag lovar att den idioten hade stått där. Jag vet att polisen är överhopad med jobb och inte har några resurser. Men för mig känns det som om någon har spottat mig rakt i ansiktet. Jag undrar nu vad hela meningen med att göra anmälan egentligen var.

För honom betyder detta ingenting. Han bara tog upp mig i sin taxi och körde iväg, gjorde vad han ville. Tack och lov höll jag mig så iskall att jag lyckades få honom att skjutsa mig tillbaka. Men det är inte han som har fått ont i magen så fort han har sett en taxibil, det är inte han som knappt ens vågat gå ut på flera veckor. Det är inte han som blivit sjukskriven från sitt jobb och missat roliga uppdrag på grund av detta. Om den jäveln hade stått här framför mig just nu, då hade han fått se en sida av mig som inte många andra någonsin får se. Då hade djävul-Emmie kommit fram.

Trots detta så tycker jag om mitt liv mycket just nu. Jag skriver till mitt jobb på Semcon, jag skriver hemläxa i journalistiken och jag skriver för Lifestyle. När allt är klart med mitt egna företag kommer jag även att sälja artiklar till så många andra magasin och tidningar som jag kan. Sedan jag var liten har jag velat arbeta som skribent, och nu helt plötsligt har min dröm gått i uppfyllelse.

Jag vill bara säga till er, som har en dröm och inte riktigt vågar ta steget; gör det! Ge inte upp. Att ge upp är det värsta du kan göra mot dig själv. Gör det du älskar, gör det du brinner för! Livet är alldeles för kort för någonting annat.

Puss Emmie

Utmaningen

Okej, jag blev tydligen utmanad av Nicklas att skriva sju saker om mig som ingen visste... Det kanske inte är så lätt, eftersom jag är en sådan pratkvarn och berättar en massa om mig själv hela tiden... Men jag kan ju försöka... :)

1) Jag har funderat en gång på att söka till Polishögskolan, men kom fram till att jag nog är alldeles för mesig för att orka med ett sådant yrke

2) En gång har jag kräkts på en liten hund från en balkong

3) De två saker jag först tänder på hos en kille är vackra ögon och fina händer... :P

4) Jag har körat i fyra olika band, ett av dem spelade country-pop

5) Jag har en gång blivit full och hamnat i bråk med sångaren i det gamla punkbandet Charta 77

6) Jag har vunnit en silver- och en bronsmedalj i luftpistolskytte när jag var liten

7) Min första stora förälskelse i mitt liv var en flicka

There you go, I opened my heart!!! ;) Nöjd nu? :)

Hormoner hormoner

Jag är helt sjukt moody när jag har PMS. Det är inte ens roligt. Jag får helt sinnessjuka utbrott, skriker åt folk och svär och börjar stortjuta för minsta lilla. Idag var jag gråtfärdig när en tjej på jobbet förklarade att hon tyckte att all hårdrock var skit och att alla gamla glamrockband bestod av feta avdankade gamla gubbar. Jag var så ARG! Jag var tvungen att gå ut och gå en runda på lunchrasten för att få ur mig all ilska... I vanliga fall hade jag bara ryckt lite på axlarna och gått vidare med min dag.

Bara som en motpol till mitt tjuriga inlägg har jag lagt in en bild där jag är lite extra glad. Det är min man som tagit den, jag tyckte den blev ganska bra... :)

Det är ganska mycket roligt som händer just nu. Jag ska på bio ikväll och se Patrik 1,5... Den kanske är bra, även om jag rent generellt sett är något skeptisk till svensk film. I morgon bär det dessutom av på kick-off för Semcon Informatics-avdelningen. Vi ska till Brunnbygård hotell och spa-anläggning (http://www.brunnbygard.se/1.index.html). Vi stannar tills på lördag, då vi ska ut och gå i skogen samt (uuuusch...) fira oss nedför berg i små selar. Det ser jag INTE fram emot med min gigantiska höjdskräck kan jag säga! Men det blir nog bra i alla fall.

Små saker kan göra mig oerhört lycklig ibland. Som att Eliza vår "allt-i-allo" köpt in Arlas kardemummamjölk att ha i kaffet. Det känns som lite extra guldkant på tillvaron på något sätt.

Nu ska jag skriva vidare på mitt dokument, så jag blir klar i tid till bion. Ha det!

/ Em

Ord ord ord

Det som är skrivet utav hat föder mer hat. Det som är skrivet i desperation gör dig än mer desperat. Men det som är skrivet utav kärlek skänker glädje och lycka, inte bara till den som läser det, men även till dig själv. Underskatta aldrig ordets makt, ty pennan kommer alltid att vara mäktigare än svärdet, vid detta står jag fast.

Att skriva för mig är som att andas för dig. Utan ord på papper finns inte jag. Orden, språket, uttrycket har vart min lycka och blodet i mina ådror så länge jag kan minnas. Form och färg, lukt och smak, allt kan beskrivas med ord. Jag vill få min läsare att känna som jag kände, att förnimma de dofter och smaker från fjärran länder som jag en gång kände. Jag vill ge allt detta till er. Jag vill ge er mina ord och mina tankar.

Hur många drömmer om att skriva frågar jag mig ofta. Hur många drömmer för att sedan ge upp sina drömmar? Jag drömmer, och jag vet att jag en dag kommer skriva någonting som betyder något. Om jag så bara kan beröra en enda person med mina ord, då var det värt allt.

Med detta lämnar jag er, kära vänner. Tills vi ses igen.

/ Em

Smalltown blues

Idag har jag städat. Ordentligt.

På något sätt känns det som, att få ordning i sin lägenhet gör att man får en känsla av ordning i sitt liv. En liten känsla av att allting är mer normalt, och ibland kan man verkligen behöva det.

Det som förvånar mig mest vad gäller människor, är hur lätt det är att säga saker. Som att säga till någon att man alltid ska vara vänner, att man alltid ska finnas där för varandra. Och hur fruktansvärt lätt det är för dem att sedan vända en ryggen, radera ut en ur sin värld som om man aldrig ens har träffats innan. De man har låtit komma nära, nära, dem man valt att berätta sina innersta drömmar och tankar för. Att se hur de vänder en ryggen och totalt fryser ut en... Jag önskar inte ens min värsta fiende den känslan.

Nog har jag gjort dumma saker, korkade handlingar som jag ångrar mer än allt. Jag gjorde dem inte av elakhet, utan av desperation, av maktlöshet, av rädsla. Men jag får inte ens chansen att be om förlåtelse. Jag har "the scarlet letter" stämplat mitt i pannan. Som en av dem sa till mig den kvällen "Du har bränt alla dina broar i denna staden, bara så du vet om det. Så om du någonsin behöver hjälp eller söker tröst, så vet du att det finns ingen som kommer finnas där för dig längre."
Hans ord var som en kniv rakt in i mitt hjärta.

Ingenting kunde såra mer, aldrig någonsin. Jag satt där mitt i vimlet på krogen, såg dem alla springa förbi, glada och fulla... Inne i mig kändes det som om någonting gick sönder. Jag tänkte på när jag blev mobbad i högstadiet, när de kastade sten på mig och mina kompisar, men den smärtan var inte ens hälften av.. Inte ens en tiondel av det jag kände i den stunden. Detta var människor som jag haft nära mitt hjärta, som jag delat saker med, som jag litat på. Just nu undrar jag bara hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen. Det känns som om någonting i mig gått sönder... Och jag vet inte hur jag skatligen kunna laga det igen.

Som en bekant sa, att egentligen borde jag skratta år denna patetiska dokusåpa som är livet i en liten stad. Att dessa människor är patetiska, sorgliga, att de inte har bättre saker för sig än prata skit om mig... Nästa vecka är det förmodligen någon annan som är syndabocken, and so it goes on and on...

Jag förstår bara inte. Varför måste de hata för att själva känna sig bättre? Varför måste de hitta någon att trycka ner för att komma upp? Är deras små liv verkligen så sorgliga?
I så fall är det ju rätt... De är patetiska små människor. Om något borde jag kanske tycka synd om dem. Men jag orkar inte. De får leva sina små liv, jag är bättre än så!

Vildvittra

Det finns en inneboende rastlöshet i mig. En känsla av flykt, en känsla som sitter i ryggmärgen, som jag nog aldrig någonsin kan bli av med. Det finns människor som har rötter, som nöjer sig med sin lilla värld... Som lever på samma plats hela sin livstid och aldrig, eller nästan aldrig, längtar bort. Men det gör jag.
Det har aldrig funnits en stund i mitt liv, då jag inte undrat om gräset kanske är grönare, om solens strålar inte är lite mer värmande och gyllengula på andra sidan haven. Om människorna är annorlunda, om det doftar sötare av blommor, om äventyren är stora och mäktiga där borta i landet jag aldrig varit.

Jag tänkte mig ridandes på vilda hästar över karga heder. Jag tänkte mig vilt runtkastad i en liten båt nedför en obarmhärtigt strömmande flod. Jag tänkte mig en månskensnatt på en strand, glittrande hav och underbar sötma i doften från exotiska växter jag inte visste namnet på.

Jag tänkte mig dina ögon i mina, som om vi var ett. Jag tänkte att det skulle vara rätt just där och just då, utan krav på varandra, utan en tanke på morgondagen. Det var så jag tänkte, då när jag drömde om det som komma skulle.

Jag vill inte fastna. Jag har gett upp hoppet om att mina rötter kommer växa sig starkare. Jag kanske bara är en rastlös själ, som inte kommer att lugna ner sig. Jag har haft ett halvt liv på mig att tänka, att söka... Jag är vuxen nu. Kan jag någonsin stilla mig och sätta mig till ro?

Jag vill ha spänning, kickar, extasens höjder innan jag är nöjd. Kan jag glädjas åt små saker är jag lycklig, så har jag sagt. Men ändå längtar mitt hjärta bort, om och om igen. Bort och bort, livrädd för att bli bunden som ett vilt djur i en gyllene bur.

Jag vill ha mer, jag vill ha äventyret. Den enda som kan ge det till mig, är jag själv. När jag är trygg, när jag vet vem jag är, då kan mitt äventyr äntlligen börja.

Men vad är det egentligen jag väntar på? Tänk om äventyret har börjat, och jag bara varit så blind att jag missat det? Det är dags att öppna sina ögon. Det är nu eller aldrig.

Det är så sant...

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.

Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.

Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och >hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade.

'Nu', sa professorn medan skratten klingade ut, 'vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

'Om ni lägger sanden i burken först', fortsatte professorn, 'går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så... Var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.

Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.' En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. 'Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.'

:)