Smalltown blues

Idag har jag städat. Ordentligt.

På något sätt känns det som, att få ordning i sin lägenhet gör att man får en känsla av ordning i sitt liv. En liten känsla av att allting är mer normalt, och ibland kan man verkligen behöva det.

Det som förvånar mig mest vad gäller människor, är hur lätt det är att säga saker. Som att säga till någon att man alltid ska vara vänner, att man alltid ska finnas där för varandra. Och hur fruktansvärt lätt det är för dem att sedan vända en ryggen, radera ut en ur sin värld som om man aldrig ens har träffats innan. De man har låtit komma nära, nära, dem man valt att berätta sina innersta drömmar och tankar för. Att se hur de vänder en ryggen och totalt fryser ut en... Jag önskar inte ens min värsta fiende den känslan.

Nog har jag gjort dumma saker, korkade handlingar som jag ångrar mer än allt. Jag gjorde dem inte av elakhet, utan av desperation, av maktlöshet, av rädsla. Men jag får inte ens chansen att be om förlåtelse. Jag har "the scarlet letter" stämplat mitt i pannan. Som en av dem sa till mig den kvällen "Du har bränt alla dina broar i denna staden, bara så du vet om det. Så om du någonsin behöver hjälp eller söker tröst, så vet du att det finns ingen som kommer finnas där för dig längre."
Hans ord var som en kniv rakt in i mitt hjärta.

Ingenting kunde såra mer, aldrig någonsin. Jag satt där mitt i vimlet på krogen, såg dem alla springa förbi, glada och fulla... Inne i mig kändes det som om någonting gick sönder. Jag tänkte på när jag blev mobbad i högstadiet, när de kastade sten på mig och mina kompisar, men den smärtan var inte ens hälften av.. Inte ens en tiondel av det jag kände i den stunden. Detta var människor som jag haft nära mitt hjärta, som jag delat saker med, som jag litat på. Just nu undrar jag bara hur jag någonsin ska kunna lita på någon igen. Det känns som om någonting i mig gått sönder... Och jag vet inte hur jag skatligen kunna laga det igen.

Som en bekant sa, att egentligen borde jag skratta år denna patetiska dokusåpa som är livet i en liten stad. Att dessa människor är patetiska, sorgliga, att de inte har bättre saker för sig än prata skit om mig... Nästa vecka är det förmodligen någon annan som är syndabocken, and so it goes on and on...

Jag förstår bara inte. Varför måste de hata för att själva känna sig bättre? Varför måste de hitta någon att trycka ner för att komma upp? Är deras små liv verkligen så sorgliga?
I så fall är det ju rätt... De är patetiska små människor. Om något borde jag kanske tycka synd om dem. Men jag orkar inte. De får leva sina små liv, jag är bättre än så!

Vildvittra

Det finns en inneboende rastlöshet i mig. En känsla av flykt, en känsla som sitter i ryggmärgen, som jag nog aldrig någonsin kan bli av med. Det finns människor som har rötter, som nöjer sig med sin lilla värld... Som lever på samma plats hela sin livstid och aldrig, eller nästan aldrig, längtar bort. Men det gör jag.
Det har aldrig funnits en stund i mitt liv, då jag inte undrat om gräset kanske är grönare, om solens strålar inte är lite mer värmande och gyllengula på andra sidan haven. Om människorna är annorlunda, om det doftar sötare av blommor, om äventyren är stora och mäktiga där borta i landet jag aldrig varit.

Jag tänkte mig ridandes på vilda hästar över karga heder. Jag tänkte mig vilt runtkastad i en liten båt nedför en obarmhärtigt strömmande flod. Jag tänkte mig en månskensnatt på en strand, glittrande hav och underbar sötma i doften från exotiska växter jag inte visste namnet på.

Jag tänkte mig dina ögon i mina, som om vi var ett. Jag tänkte att det skulle vara rätt just där och just då, utan krav på varandra, utan en tanke på morgondagen. Det var så jag tänkte, då när jag drömde om det som komma skulle.

Jag vill inte fastna. Jag har gett upp hoppet om att mina rötter kommer växa sig starkare. Jag kanske bara är en rastlös själ, som inte kommer att lugna ner sig. Jag har haft ett halvt liv på mig att tänka, att söka... Jag är vuxen nu. Kan jag någonsin stilla mig och sätta mig till ro?

Jag vill ha spänning, kickar, extasens höjder innan jag är nöjd. Kan jag glädjas åt små saker är jag lycklig, så har jag sagt. Men ändå längtar mitt hjärta bort, om och om igen. Bort och bort, livrädd för att bli bunden som ett vilt djur i en gyllene bur.

Jag vill ha mer, jag vill ha äventyret. Den enda som kan ge det till mig, är jag själv. När jag är trygg, när jag vet vem jag är, då kan mitt äventyr äntlligen börja.

Men vad är det egentligen jag väntar på? Tänk om äventyret har börjat, och jag bara varit så blind att jag missat det? Det är dags att öppna sina ögon. Det är nu eller aldrig.

Det är så sant...

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.

Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.

Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och >hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade.

'Nu', sa professorn medan skratten klingade ut, 'vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

'Om ni lägger sanden i burken först', fortsatte professorn, 'går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så... Var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.

Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.' En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. 'Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.'

:)

Älskar subtle hints i filmer och serier, som hänvisar till andra i filmer...
Speciellt goa gamla skräckisar...
I avsnitt 7 säs. 2 av Supernatural var det allt annat
än "subtle", men nog så förbaskat roligt... :P

Första gången jag ser Linda Blair som vuxen i en roll,
hon spelar en kriminalare som ska sätta dit spökjagar-
bröderna för en serie mord, som de sedan självklart befinns
oskyldiga till. I slutscenen där bröderna går iväg
säger den yngste brodern:
"Did you recognize her?"
"yeah but I don´t know from where"
"Hey are you hungry?"
"Yeah kind of"
"Yeah... For some reason I could really go for
some peasoup!"
Hahahah hilarious :)

Om ni är sådana gamla skräckis-nördar som jag är,
kommer ni deifinivt fatta det roliga. Annars är det
synd om er ;)

Nu har jag fixat de gamla goa "Poltergeist"-filmerna,
som jag ska kolla på och mysa hela kvällen.
Ha det fett, vi synes.

"Stay away from the light Carol Anne"

xx
/emmie

Inte som på film

Det kommer en dag då varje människa måste erkänna för
sig själv, en viktig och livsavgörande sanning.
Kärlek är bara inte som på film.
Den har aldrig varit och kommer aldrig att bli som på film.

En stund i varje liten flickas och pojkes liv tror man det.
Att varje stund i livet kommer kantas av rosenblad,
dimmigt ljus och stråkkvartetter. Men efter tusen
sorger och femhundra bedrövelser står man där,
ser verkligheten i ögonen och säger till sig själv;
Kanske är det såhär det är. Det blir kanske inte
bättre än såhär. Det kommer dagar med smutstvätt
och regnstormar och snoriga näsor och folk som beter sig
som idioter, och brev från kronofogden, och det kommer
inte att komma någon Richard Gere eller Orlando Bloom
och hjälpa mig med allt det där. Det är upp till mig,
och bara mig. Det är så det är.

När man väl har tagit in allt det där, när man insett att
livet är som det är, det är kanske då man kan börja växa
som människa. Kanske är det då som man kan börja
ta vara på de små stunderna i livet, och inse
att ingenting behöver vara så storslaget egentligen.

Ett barns leende, en vårdag med strålande sol,
en kopp kaffe med en god vän... Alla de där sakerna
kan göra mig lycklig nu för tiden. De små sakerna.
Gud kommer inte uppenbara sig för mig i en brinnande buske,
och Brad Pitt kommer inte komma inridande på en

vit häst (i alla fall inte någon gång den närmsta tiden...)

Men det är okej. Jag lever varje dag som om det var den
första i mitt liv, och jag lägger varje liten gyllene stund
i mitt minne, och sparar dem där tills jag verkligen
behöver dem. Det är allt jag behöver just nu.

The Confession of an Em

Jag måste erkänna här och nu, att hos mig finnes en del en smula sjuka böjelser. Som till exempel (trumvirvel här…) Jag älskar städdagar! Nej, förstå mig rätt nu, jag älskar inte att städa, riktigt så komplett manisk är jag inte alls. Jag älskar dock känslan när allting är rent och doftar gott. Det är därför jag försöker göra detta minst en gång i veckan, för den där känslan ska återfinna sig allt oftare i mitt lilla krypin. Att sedan dessutom byta sängkläder, krypa ner i en bädd som doftar nytvätt och lakanen är lite sådär kalla som nya lakan är… Åh det är underbart.

Dessutom tycker jag mycket mycket om att storhandla, även om det blir fler små- än storinköp när man bor mitt inne i staden utan bil. Men den där känslan av att fylla sin frys, kyl och skafferi med nyttig god mat, köpa sådant som man tycker om, och utmaningen att kunna få så mycket som möjligt till minsta möjliga pris. Nej, jag är inte så fanatisk så att jag klipper ut rabattkuponger ur reklamblad och sådant, jag försöker mer leta efter erbjudanden när de finns. Det är kanske någon gammal kvarleva från urtiden, att man med åren blir mer för att rusta sig och kunna ha så mycket mat hemma att man skulle kunna klara minst en vecka av vilken naturkatastrof som helst utan att svälta ihjäl. Det är väl bara något som känns bra i den lilla flaga av cro magnon-människa som fortfarande finns kvar i oss i denna IT- och plastålder.

Så ”this is my confession”, kanske inte så oerhört häpnadsväckande… Jag har många sidor, I will be all the colours of the rainbow. Jag tycker om mitt hem, mina vänner och den stabilitet familjen ger mig. Men jag är samtidigt fruktansvärt äventyrlig, och kan med några dagars varsel sticka iväg till andra sidan jordklotet om möjligheten skulle uppenbara sig.

Mitt råd till er alla är; lev så som du mår bra av. Lyssna inte på vad förstå-sig-påare och viktigpettrar säger, det kommer alltid att finnas en massa folk som tycker och tänker en massa om hur just du ska leva ditt liv. Men saken är den; vi har bara ett liv, och om du inte lever det på ett sätt som gör DIG lycklig, så kommer du sitta där när du är nittio år och undra varför du inte gjorde allting annorlunda. Därför säger jag; lev idag! I morgon kan det vara för sent. Ta livet i kragen och skaka om det, spring naken på gatorna, rulla dig i lövhögar, skratta och skrik och var galen.

Lev livet nu. Allt som betyder något är att du är lycklig.

Gnälltant med halsont funnen

Idag ämnar jag gnälla en smula. Jag tycker inte om att göra det, och det är förmodligen ingenting som ni, käraste vänner och annat oknytt, har stort nöje i att läsa. Ibland är det bara någonting som man måste få ur sig. Det är skönt att skita när röven är full, som nån sa någon gång (tror det var Arne Anka, men det har ju mindre betydelse…)

Min första dag på min nya praktikplats igår. Eftersom jag varit ledig ganska mycket nu har jag lyckats vända på mitt dygn ganska ordentligt. Jag är bara inte en morgonpigg människa, och jag kommer förmodligen aldrig att bli det heller. Så att ta sig upp klockan sex på morgonen var en liten utmaning bara det. När jag kom ut i strålande solsken från babyblå himmel var det dock inte alls lika jobbigt längre. Med ett litet leende satte jag mig på bussen, fick träffa min handledare och mina nya arbetskamrater som jag ska ha nu under ett antal månader. Jag hinner inte vara på plats mer än ett par timmar förrän min mobil surrar till i väskan. ”Snälla Emelie kan du jobba i eftermiddag, vi har verkligen kris i receptionen”. Stor suck, men min underbara handledare sa till mig att det var okej, eftersom det var första dagen fick jag gå lite tidigare så att jag hann hem för lite lunch och så innan jobbet.

Stressigt blev det i alla fall kan jag säga. Efter första dagen på ett nytt ställe snurrar alltid en massa saker i ens huvud, och när jag var på plats i receptionen hoppades jag verkligen på en lugn skön kväll. För det mesta när jag har jobbat där har det varit en ganska jämn stilla ström av kunder, vi har haft tid att sitta och snacka, fixa med lite allmänt pyssel och liknande. Men idag hade precis allting bestämt sig för att gå rätt åt helvete.

Det började bra, med en massa barnfamiljer. Var och en hade minst ett dussin ungar var, och alla skulle ha pass. Jag har ingenting emot barn, men helt plötsligt var vår polisstations reception som rena rama Bamseklubben. Ungar överallt, skrikande bråkande snorande ungar. Ungar som verkligen inte ville sitta stilla och snälla i fotostationen. Försök själva att få en ettåring att sitta still, totalt still utan att röra sig i nästan en halv minut. Jag lovar, det kan få några sekunder att kännas som några timmar. Därifrån gick det bara utför. Jag hjälpte en trevlig kvinna som hade tusen anspråk angående sitt pass. Fotot blev inte bra, hon tyckte hon såg för gammal, för sur, för konstig ut. Till slut fick jag nog och sa att hon fick ta det som det blev. Efter att ha konstrat med vart passet skulle skickas och hur hon skulle kunna hämta det, så var vi äntligen klara. Med en mycket ansträngt behärskad röst sa jag till henne: ”Då blir det fyrahundra kronor tack…” Hon såg på mig ”Men vadå, ska man betala nu? Men… Jag har nog glömt min plånbok!”

Hon lovade mig att hon skulle komma tillbaka med en gång med pengar, och jag sparade hennes ansökan så hon skulle slippa göra om den. När klockan blev stängningsdags och hon inte visat sig hos mig, förstod jag att hon inte ens hade brytt sig. Resultatet blev att min kassa inte stämde alls, och detta kommer jag förmodligen få en arg tillsägelse om nästa gång på jobbet…

Precis innan vi skulle stänga kom en tjej fram till min jobbekompis Jessica. Hon berättade att hon åkt från Nybro till Karlskrona, eftersom ingen närmre än så gör provisoriska pass. Hon hade helt plötsligt fått en resa i present, och var tvungen att ha ett pass. Men självklart fungerade inte det heller. Hon fick åka tillbaka utan pass, och jag vet inte vad som kommer hända med det, till slut orkade jag inte bry mig.

När jag till slut fick gå hem, mer än en halvtimme för sent, så var jag så trött så jag nästan grät. Jag ringde älskling och frågade om han ville följa med mig och äta något. Vi gick till vårt stammishak jag baby och min älsklingsbästis Alec… Jag blev på lite bättre humör, men jag kände hur min hals var svullen som om jag svalt en raggsocka, och huvudet bara dunkade. När jag kom hem började jag skaka, och när jag skulle sova hade jag så ont i halsen att jag inte kunde slappna av alls. Klockan tre vaknade jag av att jag svettades och frös, gick upp för att dricka lite vatten och kollade tempen. Den närmade sig 39 grader. Jag nästan grät. Andra dagen på praktiken och jag var tvungen att sjukskriva mig. Jag är SÅ förbannad just nu.

Men det är inte världens undergång, jag vet det. Men jag hade så sett fram emot praktiken, och jag var taggad för att börja träna och allt sådant… Men jag blir nog frisk snart. Jag ska till vårdcentralen i morgon. Nu är min högra halsmandel så svullen att man nästan kan se den på utsidan av min hals. Det är väl sådär roligt.

Men älsklingen var här innan med läsk, glass och senaste Elle Magazine, och det piggade upp mig en hel del. Han är så underbar… Han skämmer bort mig som fan… Jag vill skämma bort honom också, jag ska börja göra det ännu mer.

Ta hand om er och dra inte på er några baciller…

Bye bye babies ;) Nu ska jag kolla vidare på LA Ink!

PUSS

/ Em.