Believe in the kindness of strangers

Idag var jag på mammas skola i K-stad och hälsade på. Jag var lite sen, och när jag skulle köpa biljett var alla automaterna av någon gudomlig anledning avstängda. Allt jag fick var ett gigantiskt meddelande mitt på skärmen som sa "Ur Funktion". Jag såg in mot biljettkassorna. Kanske tio personer eller mer skulle det stå framför mig i kön om jag gick in dit, och jag insåg att jag då skulle missa mitt tåg, och jag var redan försenad. Mamma skulle inte bli glad, alls. Så jag bestämde mig för att göra en flygande start, bara chansa och hoppa på tåget. Allt jag ville var att komma iväg så snart som möjligt, och jag kände inte alls för att vänta en hel timme till nästa tåg.

När tågvärden (en söt liten tjej som gav höga utslag på min gaydar.... Sorry men det är sant, ibland funkar den :P ) kom och jag skulle köpa biljett sa hon "Du vet att det kostar hundra kronor extra att köpa biljetten på tåget va?" HUNDRA SPÄNN!!! Jag satte nästan orden i halsen. "Men automaterna fungerade inte och... Jag kunde inte köpa biljett..." Tjejen verkade inte vilja lyssna riktigt, hon hävdade att eftersom tåget var försenat så hade jag ändå hunnit in och köpa en biljett inne på stationen. Det sved i mig att behöva betala nästan 200 kronor för biljetten (en enkel!!) mellan Malmö och Kristianstad. Det är ju mer än jag betalar Malmö-Karlskrona, vilket är dubbelt så långt ungefär.

PMS:ig och sur satt jag på min plats, försökte koppla av men var alldeles för arg. Jag var redan på piss-humör innan, och detta var liksom droppen, så att säga. Usch. Tvåhundra spänn var just nu mer än min lilla skrala ekonomi kunde klara sig utan.

En stund gick. Plötsligt ser jag den söta lilla tågvärdinnan komma gående emot mig, med ett stort leende på läpparna. Vad är med henne tänkte jag, men så såg jag att hon gick fram emot min plats.
"Har du din biljett kvar?" sa hon. "Skulle jag kunna få titta på den?". Jag såg nog ut som ett stort levande frågetecken när jag gav henne biljetten. Hon gjorde några anteckningar på den och så gav hon mig den igen.
"Jag tyckte så synd om dig innan, du såg så ledsen ut. Så jag ringde några samtal... Här har du hundra kronor tillbaka!"

Den söta lilla tjejen gjorde min dag, verkligen. Hon kunde precis lika gärna skitit i det och Skånetrafiken hade tjänat en extra hacka på mig. Men hon gjorde mig glad och lycklig bara genom att visa lite medmänsklighet. Visst hade jag kunnat leva utan de hundra kronorna, självklart. Men det var handlingen som sådan, att hon brydde sig. Det betydde oerhört mycket för mig. Believe in the kindness of strangers. Den finns där när du minst anar det, men kanske allra mest behöver det.

Puss

/ Em

La vie est formidable

En vis person sa till mig en gång, att livet är alldeles för kort för att ha tråkigt och gå omkring i fula kläder. Det är så sant. Att varje dag är en gåva är mer än en sliten gammal klyscha, det är dagens sanning.
Jag har nu kommit igång ordentligt med mitt arbete, jag håller på att sälja artiklar till olika tidningar och tidskrifter. Jag ser ljust på framtiden, mycket ljust. En positiv livssyn, är inte det så viktigt? När livet ger dig citroner, och så vidare.

Just nu saker som gör mig glad och lycklig;
1. Solskenet. En naturlig pick-me-up, som dessutom är gratis!
2. Min älskade man. Quality time med honom är inte bara underbart, det ger en motion och får endorfinet att fullkomligt flöda i kroppen på mig!
3. Mitt jobb! Vart jag än går, var jag än är så finns hela tiden tanken i mitt huvud; "Undrar om jag skulle kunna skriva om detta? Skulle det kunna bli en grej?". Jag behöver inte ens leta, ibland bara kommer idéer till mig, när jag minst anar det.
4. Mina underbara vänner. Jag kommer åka upp till Göteborg bland annat nästa helg och hälsa på er - ni ska få stoooora kramar allihop! Ingen nämnd och ingen glömd ska det ju vara, men jag måste ändå avslöja att lillbrorsan och min ÄLSKADE Sara janam ligger på topp-prioritet!
5. Mode, skapande, kreativitet. Jag letar som vanligt i fyndlådorna på alla second hand-butiker i min närhet, lägger upp och syr om. Skapandet är det roliga. Man kan inte stå emot kreativiteten när den flyger på en. Det är bara att ge upp och vika sig för dess kraft, att skapa när skapandet vill ha en till sin. Det är därför man kommer på att demolera sin gamla trasiga hårtork klockan sju på morgonen för att se om den har delar som man kan göra smycken av. Bara som ett exempel.

Livet har så mycket att ge, så ta för er darlings! Ingen idé är för galen, ingen resa för lång. Go for it!

Puss

/ Emily

En ny start

Jag är trött. Trött på kläder som inte passar längre, trött på att vara trött hela tiden, trött på att se mig själv i spegeln och inte känna mig nöjd - alls. För ett par veckor sedan bara bestämde jag mig. Nu jävlar liksom. Nu får det faktiskt vara nog. Jag är ingen friskis-människa som lever på luft och sallad, och det kommer jag aldrig att bli, detta är ett välkänt och oomkullrunkeligt (ja, det är ett ord) faktum. Men jag tycker dock att det är skitkul att träna, så länge som det är rätt sorts träning. Jag har ju nu sedan i vintras ridit en gång i veckan, men det kändes inte riktigt som om det gjorde så oerhört stor skillnad för min kondition och välbefinnande, förutom att jag fick en smula träningsvärk i rumpa och lår, och blev på bra humör. Nej, jag behöver något mer. Glad som en liten lärka blev jag av att hitta en toppenbra boxningsklubb här i Malmö. De har flera pass om dagen och har även ett litet gym där man kan träna i stort sett när som helst. Så dit tänker jag gå minst två gånger i veckan. I kombination med detta gör jag yoga och pilates hemma för att få min kropp i ännu bättre skick vad gäller styrka och smidighet.

Maten... Då jag innan åt snabbmat flera gånger i veckan unnar jag mig nu lite flottigt käk kanske en gång i veckan, högst. Jag har ökat min konsumtion av frukt och grönt, dricker fruktsmoothie eller äter fruktsallad minst en gång om dagen, plus mycket gröna och färgstarka grönsaker, eftersom dessa är rika på vitaminer och antioxidanter. Jag tänker inte vara mer sjuk nu. Jag vill bli stark och frisk. Min kropp är mitt tempel ;)

Hoppas jag får de rosa boxhandskarna som jag önskade mig till min födelsedag. Då är min lycka total :P

Puss&Kram

/ Em

Att vara eller inte vara...

...Det är frågan. Jag kanske skulle förklara vad jag syftar på. När man som jag både nuddat och överskridit 30-strecket får man stå ut med en hel del påtryckningar. I övrigt är det i det stora hela skönt att bli äldre. Jag struntar mer och mer i komplex, och lever som jag vill. Självkänslan blir starkare med åren, man vet vad man vill och vågar ta för sig mycket mer. Det som är jobbigt är detta; TJATET.

Många i min omgivning anser nämligen att bara för att man är 30 ska man bli... Nu kommer det stora ordet; BEBISTOKIG. Vilket jag inte är. Vilket jag förmodligen aldrig kommer bli. Jag hatar inte barn, nej inte alls. Jag tycker bara mycket mer om hundvalpar... Nej, skämt åsido... Klart att jag kanske skulle kunna tänka mig att skaffa barn någon gång i framtiden, men just nu i mitt liv finns ingen plats för barn. Jag är alldeles för egoistisk helt enkelt.

Efter ett långt och jobbigt förhållande lever jag för första gången på många år mitt liv så som jag vill leva det. Jag är på väg att skaffa mig en karriär, jag gör det som jag vill, när jag vill. Och jag vill inte ändra på det, inte för någon. För min älskade sambo kanske, men han begär inte det. Vi gör vissa saker tillsammans, men många saker på egen hand. Och det är vad jag alltid drömt om i ett förhållande.

En sak ska man dock ha klart för sig; det är inte gosigt och "puttinuttigt" och gulligt att ha barn. Det är ett JÄVLA jobb, och man ska vara medveten om vad det är man ger sig in i om man bestämmer sig för att skaffa barn. Jag talar för mig själv när jag säger "jag är INTE redo att ta det ansvaret!", detta är något som jag är helt brutalt säker på. Just nu i alla fall.

Jag tillbringade ett antal år i mitt liv tillsammans med en man, vars enda mål i livet var; att bli förälder. Jag kommer ihåg att jag en gång frågade honom vad han hade för drömmar och förhoppningar om resten av sitt liv. Han såg på mig, och det enda han sa var; "Jag vill ha barn". Jag kunde inte förstå det. För mig är livet så rikt, med så mycket som jag skulle vilja uppleva... Att eventuellt någon gång få bli mamma hade säkert kunnat vara trevligt, om man är redo och känner att det känns rätt i ens liv. Men att ha det som det enda målet i livet, det är för mig nästintill totalt obegripligt.

De av mina vänner som tjatar mest är de som blev mammor redan när de var i tjugoårsåldern. Jag har till och med hört orden (möjligtvis uttalade halvt på skämt, men i alla fall...) "Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på efter gymnasiet, så jag tänkte att jag kan lika gärna skaffa barn..."
Jag frågar er nu; är detta sunt? Är det en kommentar som innehåller mer insikt och eftertanke än min gör när jag säger "Jag är inte redo". Trots att jag är över 30. Trots att jag borde vara bebistokig och när den förste man jag träffar frågar hur jag vill ha mina ägg på morgonen ska jag utan att tveka svara; befruktade? Är det så konstigt att jag känner motvilja mot detta fenomen?

Det är inte direkt så att du kan lämna tillbaka ungen igen om du ångrar dig. Du har ett ansvar för ett annat liv, ett liv som det blir ditt jobb att forma och att uppfostra. Och den som säger att det är väl inte så svårt, den personen skulle jag vilja sätta en ordentligt idiot-stämpel i pannan på med en gång.

Om man som kvinna väljer att inte skaffa barn ses man av många som en sämre människa. Det är så, jag vet att det är sant. Mitt före detta befäl när jag arbetade hos polisen (en av de starkaste och mest beundransvärda kvinnor jag träffat) valde bort barn, och hon talade om för mig att det är något som hon ständigt får försvara och förklara för alla andra. Varför skulle man vara tvungen? För att normen säger det? Ska vi också leva som vi gjorde för 200 år sedan, då kvinnor inte ens hade rösträtt?

Svara mig på detta; är det bättre och vettigare att människor som inte är redo, skaffar barn som de sedan inte kan ta hand om, än att vissa kvinnor inte vill ha barn, utan känner att de har ett tillräckligt rikt liv i alla fall?
Tänk efter nu alla, vad tycker ni egentligen?

Jag har barn i mitt liv, fast inte mina egna... Sahar-janam, du har en bit av mitt hjärta i din lilla hand, nu och för alltid! :)

Tack för mig!

/ Em

Skriver så fingrarna glöder, så mycket jag hinner. Just nu ett antal olika diet-artiklar som kommer att bli publicerade i Lifestyle Hälsa&Skönhet de närmaste månaderna. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det verkligen hänt,
att jag är skribent för ett av de största magasinen i Sverige.

Något annat som är svårt att förstå är allting som hänt den senaste tiden. Min morfar som gick bort för några dagar sedan, så hastigt att det fortfarande känns totalt overkligt. Igår ringde min mor igen, med gråt i rösten, och det första
som flög in i mitt huvud var att något hänt med min far. När mor berättade att min katt Selma blivit sjuk, blev jag så klart ledsen men samtidigt lite lättad
att det inte handlade om pappa.
"Men hon var så sjuk" sa mamma, och började nästan gråta, "Vi var tvungna att låta avliva henne igår!".

Det var som min lillebror sa, vad är det med detta året? Inte direkt en fin start, med två dödsfall på lite mer än en vecka! Men som han också sa (min bror är mycket intelligent, det är en sak som är säker) var att kanske
har vi fått vår dos av tråkigheter, så resten av året kommer att bli hur underbart som helst. Ja, man kan ju alltid hoppas.

Just nu är det mörkt och trist i Malmö, våt dimma ligger som en tung filt över alla skåningar. Men alla som känner mig vet, att jag inte är den som låter mig nedslås i första taget. Jag kämpar på, och tar envist
vara på varje litet guldkorn som livet kastar åt mitt håll. Som en fika med min väninna Karin som jag inte träffat på månader. Som en mysig hemmakväll med min älskade sambo, ett gott skratt på jobbet med mina
kära kollegor, en bra film... Det finns mycket att glädjas åt, om man bara öppnar ögonen och ser sig omkring.

Jag hoppas att ni har det bra där ni är, mina kära. Jag kommer att sakna er så sanslöst mycket. Men livet går ju vidare, och jag ger all min kärlek till de som finns kvar här med mig.

Nu har min älskling gjort the till oss, och det börjar bli riktigt fint i vår lägenhet. Vi ska måla om i hallen och så småningom göra om i köket.
Sådana saker kan jag se fram emot, hur trivialt det än kan låta.

Ta hand om er.

/ Em

Emmie the published writer

Hola!
En hel del har hänt sedan sist. Jag skrev min första artikel till Lifestyle Bröllop i helgen, och med ett visst mått av ångest skickade jag den till Liv, chefredaktören. Igår, måndag, ringde hon mig och var alldeles till sig.

-Darling, jag ääääälskade den! Den var rolig, intressant och helt perfekt för vår tidning!
Jag blev så glad att jag nog fick både en och annan liten salt tår i ögonvrån. Jag kommer nu att ingå i en stab av skribenter som regelbundet skriver åt henne, hon sa att hennes magkänsla sa till henne att jag skulle vara perfekt för dem, och att hon hädanefter alltid kommer att lita på den känslan. Jag kommer att bli publicerad skribent! De pengar jag tjänar kommer jag (efter jag bjudit nära och kära på en fin middag för att fira, så klart) att öronmärka för framtida skrivarutbildningar, för att bli ännu bättre och få mer inspiration. Jag är så glad just nu, så att det pirrar i hela magen.

Mer som hänt; fick ett litet sött brev igår från polismyndigheten. Min förundersökning är nedlagd i brist på spaningsresultat. Jag blev ju inte precis förvånad, jag vet ju hur många sådana brev jag själv suttit och skickat när jag arbetade för polisen. Jag har bara inte förstått förrän nu hur oerhört frustrerande det känns. Precis som om man inte alls blir tagen på allvar. Vadå inget spaningsresultat? Jag hade ju namn och taxibolag och till och med ett telefonnummer till den där jäveln som (faktiskt) kidnappade mig i sin taxi och försökte slita av mig kläderna! I flera veckor har jag haft svårt att sova, ont i huvudet och hemska mardrömmar. Och han kan glatt köra vidare och plocka upp nya små flickor i sin jävla taxi! Jag är så arg och ledsen för detta. Jag hade ju själv kunnat få fast honom, för eftersom han försökte ringa mig flera gånger så hade jag bara kunnat bestämma en tid och plats, och jag lovar att den idioten hade stått där. Jag vet att polisen är överhopad med jobb och inte har några resurser. Men för mig känns det som om någon har spottat mig rakt i ansiktet. Jag undrar nu vad hela meningen med att göra anmälan egentligen var.

För honom betyder detta ingenting. Han bara tog upp mig i sin taxi och körde iväg, gjorde vad han ville. Tack och lov höll jag mig så iskall att jag lyckades få honom att skjutsa mig tillbaka. Men det är inte han som har fått ont i magen så fort han har sett en taxibil, det är inte han som knappt ens vågat gå ut på flera veckor. Det är inte han som blivit sjukskriven från sitt jobb och missat roliga uppdrag på grund av detta. Om den jäveln hade stått här framför mig just nu, då hade han fått se en sida av mig som inte många andra någonsin får se. Då hade djävul-Emmie kommit fram.

Trots detta så tycker jag om mitt liv mycket just nu. Jag skriver till mitt jobb på Semcon, jag skriver hemläxa i journalistiken och jag skriver för Lifestyle. När allt är klart med mitt egna företag kommer jag även att sälja artiklar till så många andra magasin och tidningar som jag kan. Sedan jag var liten har jag velat arbeta som skribent, och nu helt plötsligt har min dröm gått i uppfyllelse.

Jag vill bara säga till er, som har en dröm och inte riktigt vågar ta steget; gör det! Ge inte upp. Att ge upp är det värsta du kan göra mot dig själv. Gör det du älskar, gör det du brinner för! Livet är alldeles för kort för någonting annat.

Puss Emmie

Utmaningen

Okej, jag blev tydligen utmanad av Nicklas att skriva sju saker om mig som ingen visste... Det kanske inte är så lätt, eftersom jag är en sådan pratkvarn och berättar en massa om mig själv hela tiden... Men jag kan ju försöka... :)

1) Jag har funderat en gång på att söka till Polishögskolan, men kom fram till att jag nog är alldeles för mesig för att orka med ett sådant yrke

2) En gång har jag kräkts på en liten hund från en balkong

3) De två saker jag först tänder på hos en kille är vackra ögon och fina händer... :P

4) Jag har körat i fyra olika band, ett av dem spelade country-pop

5) Jag har en gång blivit full och hamnat i bråk med sångaren i det gamla punkbandet Charta 77

6) Jag har vunnit en silver- och en bronsmedalj i luftpistolskytte när jag var liten

7) Min första stora förälskelse i mitt liv var en flicka

There you go, I opened my heart!!! ;) Nöjd nu? :)